Karl Fors från PLS' SvenskaFans-sida bjuder på en annorlunda och mycket bra reseskildring.
PLS i Livorno: Reseskildring
Den femte maj skrev PLS historia. Det var datumet då tio medlemmar ur vår grupp åkte till Livorno för första gången någonsin under organiserade former.
Det tog inte lång tid att inse att det var mer än en tågresa som skiljde Livorno från övriga städer i Toscana med omnejd. Vi tog tåget från Florens till Livorno. Vid ankomsten var skillnaden total. Längs de nedslitna husväggarna vid kanalsystemet trängdes anarkistsymboler tillsammans med hammaren och skäran. Det var oglamoröst och proletärt. Glöm de dyra modebutikerna i Florens, de pampiga byggnaderna i Pisa, den fina konsten i Siena. Livorno är Livorno. Den som har gjort resan vet.
Sin unga ålder till trots andas Livorno identitet. Det var här det italienska kommunist partiet bildades 1921 och det har format staden till vad den är idag. Rent visuellt är det lätt att måla upp en lätt glamorös bild av Italien som ett av världens vackraste länder, där folket lever väl och äter gott. Livorno är historien om den bortglömda delen av Italien, den progressiva delen av Italien där ingen har fått något gratis, vilket var ständigt tydligt under PLS’ vistelse.
Det betyder ändå inte att folket var otrevligt eller bittert som i många andra städer. Tvärtom. Värmen och solidariteten vi upplevde från folket var hänförande och fascinerade på flera sätt. Aldrig någonsin har de som haft så lite givit så mycket. Trots att många i Livorno har det kärvt ekonomiskt, är man nöjd med det man har. Det är fascinerande, speciellt om vi drar paralleller till Sverige.
Under vår resa i staden fick vi en unik inblick i många människors liv och sociala rörelsers aktiviteter, där man har utvecklat en form av enighet och gemenskap. Man hjälps åt och visar solidaritet med folk som har det svårt. Efter jordbävningen i april erbjöds flera överlevande mat och husrum. Världens mest självklara sak för de sociala rörelserna i Livorno i all sin enkelhet.
PLS hade möjlighet att följa hur de sociala rörelserna arbetar och kanske viktigare, hur de tänker, där speciellt de autonomas arbete var oerhört intressant. Vi fick se hur de autonomas byggnader, två ockuperade sådana, kunde fungera som lokaler för opinionsbildning, konserter eller bara som en plats för vanliga människor att umgås.
Många och otaliga var diskussionerna som mynnade ut i ett starkt vänskapsband mellan de Autonoma och PLS. PLS’ banderoll högst upp i Curva nord under matchen mot Triestina får ses som ett kvitto på de vänskapsband som knöts.
Just förståelsen för läktarkulturen och de restriktioner för ultras som tillkommit på senare år, var även något som visade sig utvecklande och stimulerande under vår resa. Enligt de regler det italienska fotbollsförbundet har anammat, är det numera förbjudet att föra in politiska symboler på läktarna. Så också i Livorno, även om polisen där inte är lika restriktiv enligt flera personers utsagor. Något man dock håller betydligt hårdare på är vilka som får se matchen på plats.
Man beräknar nämligen att omkring 400 personer var avstängda från curvan för några år sedan; att de är fler nu känns som ett onödigt påpekande. En biljett, samt fotolegitimation är ett krav för att få vistas på arenan. Vissa, som det visade sig, fick se matchen på plats, men hade alltid minst en civilklädd polis följande efter sig. Detta för att kunna stänga av dem vid minsta överträdelse, även om det skulle vara något så enkelt som uppvisande av en banderoll som inte är godkänd av polisen.
Men, läktarkulturen i Livorno är inte död för det. Matchen mot Triestina var en upplevelse i sig sett från Curva nord. Kanske tack vare de mindre hårda restriktionerna i Livorno eller tack vare de fantastiska supportrarna gjordes flera Tito-anspelningar på läktaren som troligtvis retade gallfeber på den magert tillresta skaran av Triestina-anhängare. PLS hade möjlighet att få ha med två banderoller, varav den tyngsta kröntes med platsen högst upp i curvan.
Matchen då? Rent fotbollsmässigt var den ett antiklimax som inte ens är värd att diskutera. Av desto större betydelse var den känsla av gemenskap som uppnåddes på plats.
De sista dagarna i Livorno avnjöts av ett lokalkändisskap, där folket i Livorno uppenbarligen visste vilka vi var. Att sammanfatta resan känns som en övermäktig uppgift, men parollen ”tusen erfarenheter och ett hem rikare”, känns inte som allt för långt från verkligheten.
För andra personliga reseskildringar kan ni titta in här:
Kravallturism i Livorno
Tusen erfarenheter och ett hem rikare
lördag, maj 16, 2009
fredag, maj 15, 2009
I väntan på en reserapport...
... kan ni få njuta av den stiligaste läktarbilden i mannaminne. Partigiani Livornesi Scandinavia på Armando Picchi i förlustmatchen mot Triestina (merda) med två banderoller.
söndag, mars 29, 2009
Carsi-ledaren Alen och PLS
Besiktas' supportrar hade för tio dagar sedan ett större möte i Berlin. En av deltagarna var ultrasgruppen Carsis vänsterpolitiska ledare Alen Markaryan. Där möttes han av likasinnade, däribland en medlem ur PLS. Därifrån är följande bild tagen, med PLS-aren till höger.
Det är naturligtvis med stor stolthet som vi fått denna rapport från vår medlem i Berlin eftersom Carsi profilerat sig som en av de mest passionerade och progressiva grupperna på de turkiska läktarna under flera decennier.
Se en video när den legendariska ledaren agerar capo från mittcirkeln.
De oinvigda manas att läsa lite om Carsi i våra tidigare poster om gruppen här.
Det är naturligtvis med stor stolthet som vi fått denna rapport från vår medlem i Berlin eftersom Carsi profilerat sig som en av de mest passionerade och progressiva grupperna på de turkiska läktarna under flera decennier.
Se en video när den legendariska ledaren agerar capo från mittcirkeln.
De oinvigda manas att läsa lite om Carsi i våra tidigare poster om gruppen här.
fredag, mars 27, 2009
Rollfördelning
PLS-bloggen kommer vara kvar, men eftersom inriktningen här har varit något skev i vissa fall och svårförklarlig i andra har jag startat en ny blogg. Det primära syftet här blir att skriva om Livorno och framförallt PLS.
På den nya sidan kommer jag att uppdatera med tyngdpunkt på Turkiet istället för att tillskriva PLS något som egentligen ligger utanför vårt område. Den nyhetsmässiga bevakningen från min sida kommer därför att skötas här.
På den nya sidan kommer jag att uppdatera med tyngdpunkt på Turkiet istället för att tillskriva PLS något som egentligen ligger utanför vårt område. Den nyhetsmässiga bevakningen från min sida kommer därför att skötas här.
torsdag, mars 19, 2009
Lokalval i Turkiet öppnar för en ny vänster
Undertecknad reder ut begreppen och skriver om vänstern i Turkiet inför de viktiga lokalvalen i slutet av mars.
Läs hela här på Tvärdrag.
Med hopp om långsiktiga strategier och en etablering av vänsteralternativ kan så
även ett AKP-dominerat val bli intressant och framförallt viktigt att följa. Det
återstår att se om den socialdemokratiska offensiven i CHP-leden lönar sig. Om
så inte blir fallet är risken att den efterlängtade vänsterrevanschen i partiet
aldrig äger rum och då skulle en radikalare vänster mitt i en eningsprocess
framstå som ett betydligt mer attraktivt alternativ för de som tror på demokrati
och en socialt inriktad politik
Läs hela här på Tvärdrag.
söndag, mars 01, 2009
Paus
Uppdateringarna har avlöst varandra under årets två första månader och kvaliteten har hållit en god nivå på vår blogg.
Nu är det emellertid så att tid är en bristvara och vi är relativt få som spottar texter regelbundet. För att förebygga en kvalitetssänkning mitt i kaotiska tider fulla av arbete, studier, kamp, PLS och andra projekt är det därför dags för en bloggpaus här. Håll utkik efter mindre uppdateringar, men förvänta er inga storverk den närmaste tiden.
Vi återkommer någon gång rätt snart. Och det kommer ni att märka. Hörs.
Nu är det emellertid så att tid är en bristvara och vi är relativt få som spottar texter regelbundet. För att förebygga en kvalitetssänkning mitt i kaotiska tider fulla av arbete, studier, kamp, PLS och andra projekt är det därför dags för en bloggpaus här. Håll utkik efter mindre uppdateringar, men förvänta er inga storverk den närmaste tiden.
Vi återkommer någon gång rätt snart. Och det kommer ni att märka. Hörs.
måndag, februari 23, 2009
Grosseto - Livorno 2-3
20' - 1 - 0 R. Perticone (självmål)
25' - 2 - 0 G. Abruzzese
42' - 2 - 1 A. Diamanti
52' - 2 - 2 F. Tavano
69' - 2 - 3 M. Bergvold
söndag, februari 22, 2009
PLS åker till Livorno
I vår åker en grupp medlemmar från PLS till Livorno. Vi ska besöka hemmamatchen mot Triestina nionde maj, via omvägar genom Milano och Florens. Eftersom detta är den fjärde omgången från slutet finns en möjlighet att detta blir matchen då vi äntligen blir klara för Serie A igen.
Varför åka på Triestina-match?
För att Triestina är det närmaste man kommer Lazio i Serie B. De båda lagens supportrar har varit nära vänner sedan 1980-talet. Detta är motbjudande i sig.
Vi klipper in en gammal text som legat i min mailkorg i ett par år nu. Källan är okänd, men beskrivningen relevant.
In Italy, even to this very day, the story from the first season of Serie B when Livorno played in Trieste against the home side of Triestina, whose supporters are, a those of Lazio and Verona, convinced fascists. In order to provoke the supporters of Livorno, the supporters of Triestina heralded various anti-communist and fascist slogans. The members of BAL (Livorno-ultras, min anm.) made their reply by waving the flags of former Yugoslavia, and raising of a huge transparent on which it was writen, "Trieste Belongs to Yugoslavia", and by cheering, "YU-GO-SLAVIA!, YU-GO-SLAVIA!" This brought about great political unease, whereby the mayor of Livorno was asked to make an apology on behalf of the supporters.
Anledningen till upprördheten över Livorno-klackens involvering av Jugoslavien är att Titos partisaner var de som befriade Trieste från fascismen under andra världskriget. Anspråk på inflytande över staden gjordes från allierat, italienskt och jugoslaviskt håll. Detta kan alltså än idag kan användas för att reta gallfeber på lokalpatriotiska fascister som håller på Triestina. Det ser vi fram emot.
Medlemmar i PLS eller sympatisörer som vill åka med oss gör bäst i att kontakta gruppen för att veta mer om själva resan. Vi hörs.
Varför åka på Triestina-match?
För att Triestina är det närmaste man kommer Lazio i Serie B. De båda lagens supportrar har varit nära vänner sedan 1980-talet. Detta är motbjudande i sig.
Vi klipper in en gammal text som legat i min mailkorg i ett par år nu. Källan är okänd, men beskrivningen relevant.
In Italy, even to this very day, the story from the first season of Serie B when Livorno played in Trieste against the home side of Triestina, whose supporters are, a those of Lazio and Verona, convinced fascists. In order to provoke the supporters of Livorno, the supporters of Triestina heralded various anti-communist and fascist slogans. The members of BAL (Livorno-ultras, min anm.) made their reply by waving the flags of former Yugoslavia, and raising of a huge transparent on which it was writen, "Trieste Belongs to Yugoslavia", and by cheering, "YU-GO-SLAVIA!, YU-GO-SLAVIA!" This brought about great political unease, whereby the mayor of Livorno was asked to make an apology on behalf of the supporters.
Anledningen till upprördheten över Livorno-klackens involvering av Jugoslavien är att Titos partisaner var de som befriade Trieste från fascismen under andra världskriget. Anspråk på inflytande över staden gjordes från allierat, italienskt och jugoslaviskt håll. Detta kan alltså än idag kan användas för att reta gallfeber på lokalpatriotiska fascister som håller på Triestina. Det ser vi fram emot.
Medlemmar i PLS eller sympatisörer som vill åka med oss gör bäst i att kontakta gruppen för att veta mer om själva resan. Vi hörs.
lördag, februari 21, 2009
Det kommunistiska manifestet 161 år
Allt vi skriver nu är onödigt distraherande och tidskrävande. Därför konstaterar vi bara att Marx' och Engels' verk fortfarande är aktuellt och att den går att läsa här.
torsdag, februari 19, 2009
Om Ulas Bardakci
En av den turkiska 68-vänsterns stora martyrer Ulas Bardakci dödades för exakt 37 år sedan. Han mördades på sin flykt undan den fascism som gjorde anspråk på att vara rättvisan i Turkiet.
Ulas var en av grundarna till THKP-C (Turkiska folkets befrielseparti-front) och brukar beskrivas som en av de mest öppna och sympatiska revolutionärerna på sin tid. Han stod en annan politisk profil, Mahir Cayan, mycket nära. Det var tillsammans med Mahir som Ulas flydde från fängelset med. Det var under denna flykt Ulas mördades, medan Mahir klarade sig. Senare skulle Mahir tillsammans med kamrater ur THKO sprängas i luften av militären i det som har gått till historien som Kizildere-massakern, döpt efter orten där tillslaget ägde rum. Tio revolutionärer och tre som kidnappats av dessa miste livet den dagen.
Massor av unga och gamla vänstersinnade turkar minns idag en av portalfigurerna för den gamla vänstern som ännu inte slocknat trots maktens ihärdiga försök att skriva sin egen historia och fördriva missförstådda progressiva krafter till glömskan.
Senast vid Partigiani Livornesi Scandinavias besök i den årliga minnesmarschen för Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Berlin stötte vi på en grupp flaggprydda medlemmar från Türkiye Komünist Partisi. Bland de yngre deltagarna fanns det naturligtvis en som hade döpts Ulas.
Sång till Ulas av Grup Yorum.
Ulas var en av grundarna till THKP-C (Turkiska folkets befrielseparti-front) och brukar beskrivas som en av de mest öppna och sympatiska revolutionärerna på sin tid. Han stod en annan politisk profil, Mahir Cayan, mycket nära. Det var tillsammans med Mahir som Ulas flydde från fängelset med. Det var under denna flykt Ulas mördades, medan Mahir klarade sig. Senare skulle Mahir tillsammans med kamrater ur THKO sprängas i luften av militären i det som har gått till historien som Kizildere-massakern, döpt efter orten där tillslaget ägde rum. Tio revolutionärer och tre som kidnappats av dessa miste livet den dagen.
Massor av unga och gamla vänstersinnade turkar minns idag en av portalfigurerna för den gamla vänstern som ännu inte slocknat trots maktens ihärdiga försök att skriva sin egen historia och fördriva missförstådda progressiva krafter till glömskan.
Senast vid Partigiani Livornesi Scandinavias besök i den årliga minnesmarschen för Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Berlin stötte vi på en grupp flaggprydda medlemmar från Türkiye Komünist Partisi. Bland de yngre deltagarna fanns det naturligtvis en som hade döpts Ulas.
Sång till Ulas av Grup Yorum.
Om rasism i Alba
Följande text publiceras även i Alba.
Rasist, men inte svensk
Av Ekim Caglar
Är man så oerhört välintegrerad som jag får man ofta frågor om sitt ursprung. Den svartskalligheten man inte manifesterar är fortfarande exotisk och spännande, till skillnad från det bemötande man kan få om man erbjuder invandrade fraser och kulturyttringar utan att någon ber om det.
Frågorna handlar först och främst om huruvida man är född i Sverige. Det är jag ju. Pluspoäng. Sedan om ens föräldrar är födda här och varför de kom till de här delarna av världen. Ingen guldstjärna i kanten eftersom föräldrarna inte kom enbart för att arbeta utan blev delvis tvingade till att flytta från Turkiet. Nåja, det vägs upp av att de är hederliga och har haft arbete hela livet i Sverige. Just ja, jag pratar väldigt bra svenska också. Tack för komplimangen.
Det ligger ingen bitterhet när jag återberättar den här typen av dialoger. Förståelsen och intresset för ens bakgrund är naturlig och faktiskt ofta väldigt sympatisk. Problemet är egentligen de reaktioner man får när man berättar vidare om sin situation och historia. Speciellt länder från Mellanöstern eller Afrika måste ju per automatik bestå av 100 procent bybor som varken kan läsa eller skriva, ni vet. Därför kan det vara överraskande att man har föräldrar som faktiskt hade en bra utbildning redan när de kom till Sverige. Eller att de faktiskt älskat varandra och inte är offer för tvångsgifte. Det är nästan överväldigande vilka moderna invandrare vi har att göra med här. De äter till och med griskött. Jag tror tyvärr att de många människor som av någon anledning har mindre förhoppningar i dessa frågor blir positivt överraskade. Den reaktionen bygger på en djup okunskap som vilar på fördomar om hur invandrare egentligen ska vara.
Jag ska ge ett ytterligare exempel som illustrerar komplexiteten rörande invandrares identitet och roll, sett ur ett vanligt perspektiv; vi pratar om politik och jag ger min syn på problemen i någon del av världen, förslagsvis Turkiet eftersom undertecknad har sina rötter där och intresserar sig för deras politik. Då är detta vanligt:
- Det är verkligen många problem och jag tror inte att den turkiska staten är kapabel till att göra situationen bättre för minoriteter med tanke på den logik landet officiellt styrs utifrån.
- Nej, det är sannerligen en del att göra.
- Absolut, vissa värden om framförallt turkiskheten är så incementerade i politiken att det så klart får genomslag och spelar en stor roll i vanligt folks vardag.
- Vad är denna turkiskhet?
- För mig är den att vara född eller ha föräldrar som är födda och har bott i Turkiet. För andra är det att prata turkiska. Vissa tycker att man absolut måste vara muslim, medan andra definierar det som att man måste ha 100 procent turkiskt blod, utan några band till exempel araber eller kurder. För vissa är inte rasaspekten viktig, men då ska man vara väldigt turknationalistisk och kulturellt vara helt assimilerad.
- Vänta, vänta. Rasism? Ser man ner på varandra mellan olika grupper av människor från Turkiet på grund av rasism? Gör folk från Turkiet i Sverige det också?
Låt mig reflektera en del över detta. Konversationen var naturligtvis inte slut där, men det är här vi kommit in på ett spår som är väldigt intressant. Ja, det finns rasism mellan utlänningar. Det är vanligare och ofta mer aktuellt att tala om rasism och fördomar som invandrare ibland riktar mot svenskar i Sverige, men det finns konflikter även i den stora kategorin av människor som går under namnet invandrare. Det finns ett verkligt "vi" och "resten" här. Resten, som ju är så homogen att rasism inte kan existera mellan dem, har här placerats en bra bit under kategorin "vi" eller "svenskar" om ni så vill. Konflikter som är godkända av allmänheten är alltså rasismen som svenskar riktar mot invandrare och den rasism som invandrare riktar mot svenskar. Men om en turk hatar en arab eller kurd i Sverige? Eller det omvända?
Det är felaktiga resonemang som ligger till grund för problem i diskussionen. Man placeras i en kategori som för det första anses vara homogen, alla invandrare är ju nästan likadana, och placerad långt under annan grupp. Så mister man rätten till att vara rasist. Rasism är absolut inte eftersträvansvärd, men att undermedvetet ponera att invandrare inte kan vara särskilt rasistiska beror helt enkelt på att vi är mindre värda än alla andra. Rasismen mot svenskar skulle kunna bero på avundsjuka kan man tycka från sin överlägsna position, medan resten enligt många inte kan existera eftersom de inblandade ju är av samma avlägsna sort.
De här förutsättningarna underlättar inte kampen för oss antirasister som faktiskt försöker göra något åt alla typer av rasistiska värderingar och det hat som detta föder, men det ligger helt rätt i tider av ett samhälle med ökande främlingsfientlighet och nazistiskt våld som drabbar invandrare och också många antirasistiska aktivister. Och det leder också till en acceptans av olika typer av rasismer som frodas i vårt samhälle. Alla dessa olika problem i debatter kring rasism blottas i vårt sätt att uttrycka oss och märks i praktiken genom våra reaktioner, synligt eller ej.
Rasist, men inte svensk
Av Ekim Caglar
Är man så oerhört välintegrerad som jag får man ofta frågor om sitt ursprung. Den svartskalligheten man inte manifesterar är fortfarande exotisk och spännande, till skillnad från det bemötande man kan få om man erbjuder invandrade fraser och kulturyttringar utan att någon ber om det.
Frågorna handlar först och främst om huruvida man är född i Sverige. Det är jag ju. Pluspoäng. Sedan om ens föräldrar är födda här och varför de kom till de här delarna av världen. Ingen guldstjärna i kanten eftersom föräldrarna inte kom enbart för att arbeta utan blev delvis tvingade till att flytta från Turkiet. Nåja, det vägs upp av att de är hederliga och har haft arbete hela livet i Sverige. Just ja, jag pratar väldigt bra svenska också. Tack för komplimangen.
Det ligger ingen bitterhet när jag återberättar den här typen av dialoger. Förståelsen och intresset för ens bakgrund är naturlig och faktiskt ofta väldigt sympatisk. Problemet är egentligen de reaktioner man får när man berättar vidare om sin situation och historia. Speciellt länder från Mellanöstern eller Afrika måste ju per automatik bestå av 100 procent bybor som varken kan läsa eller skriva, ni vet. Därför kan det vara överraskande att man har föräldrar som faktiskt hade en bra utbildning redan när de kom till Sverige. Eller att de faktiskt älskat varandra och inte är offer för tvångsgifte. Det är nästan överväldigande vilka moderna invandrare vi har att göra med här. De äter till och med griskött. Jag tror tyvärr att de många människor som av någon anledning har mindre förhoppningar i dessa frågor blir positivt överraskade. Den reaktionen bygger på en djup okunskap som vilar på fördomar om hur invandrare egentligen ska vara.
Jag ska ge ett ytterligare exempel som illustrerar komplexiteten rörande invandrares identitet och roll, sett ur ett vanligt perspektiv; vi pratar om politik och jag ger min syn på problemen i någon del av världen, förslagsvis Turkiet eftersom undertecknad har sina rötter där och intresserar sig för deras politik. Då är detta vanligt:
- Det är verkligen många problem och jag tror inte att den turkiska staten är kapabel till att göra situationen bättre för minoriteter med tanke på den logik landet officiellt styrs utifrån.
- Nej, det är sannerligen en del att göra.
- Absolut, vissa värden om framförallt turkiskheten är så incementerade i politiken att det så klart får genomslag och spelar en stor roll i vanligt folks vardag.
- Vad är denna turkiskhet?
- För mig är den att vara född eller ha föräldrar som är födda och har bott i Turkiet. För andra är det att prata turkiska. Vissa tycker att man absolut måste vara muslim, medan andra definierar det som att man måste ha 100 procent turkiskt blod, utan några band till exempel araber eller kurder. För vissa är inte rasaspekten viktig, men då ska man vara väldigt turknationalistisk och kulturellt vara helt assimilerad.
- Vänta, vänta. Rasism? Ser man ner på varandra mellan olika grupper av människor från Turkiet på grund av rasism? Gör folk från Turkiet i Sverige det också?
Låt mig reflektera en del över detta. Konversationen var naturligtvis inte slut där, men det är här vi kommit in på ett spår som är väldigt intressant. Ja, det finns rasism mellan utlänningar. Det är vanligare och ofta mer aktuellt att tala om rasism och fördomar som invandrare ibland riktar mot svenskar i Sverige, men det finns konflikter även i den stora kategorin av människor som går under namnet invandrare. Det finns ett verkligt "vi" och "resten" här. Resten, som ju är så homogen att rasism inte kan existera mellan dem, har här placerats en bra bit under kategorin "vi" eller "svenskar" om ni så vill. Konflikter som är godkända av allmänheten är alltså rasismen som svenskar riktar mot invandrare och den rasism som invandrare riktar mot svenskar. Men om en turk hatar en arab eller kurd i Sverige? Eller det omvända?
Det är felaktiga resonemang som ligger till grund för problem i diskussionen. Man placeras i en kategori som för det första anses vara homogen, alla invandrare är ju nästan likadana, och placerad långt under annan grupp. Så mister man rätten till att vara rasist. Rasism är absolut inte eftersträvansvärd, men att undermedvetet ponera att invandrare inte kan vara särskilt rasistiska beror helt enkelt på att vi är mindre värda än alla andra. Rasismen mot svenskar skulle kunna bero på avundsjuka kan man tycka från sin överlägsna position, medan resten enligt många inte kan existera eftersom de inblandade ju är av samma avlägsna sort.
De här förutsättningarna underlättar inte kampen för oss antirasister som faktiskt försöker göra något åt alla typer av rasistiska värderingar och det hat som detta föder, men det ligger helt rätt i tider av ett samhälle med ökande främlingsfientlighet och nazistiskt våld som drabbar invandrare och också många antirasistiska aktivister. Och det leder också till en acceptans av olika typer av rasismer som frodas i vårt samhälle. Alla dessa olika problem i debatter kring rasism blottas i vårt sätt att uttrycka oss och märks i praktiken genom våra reaktioner, synligt eller ej.
onsdag, februari 18, 2009
Turken som inte lös med sin närvaro
Det kan tyckas bli tjatigt eller så börjar ni helt enkelt tro att allt jag serverar är skrönor överfulla med lögner och överdrifter. Eller så är jag en konfliktmagnet. Den här gången väntade jag på bussen i Stockholms utkanter. Det är ju fortfarande vinter och busschauffören har fullt upp med trafiken. Ingen, och allra minst jag, kräver att de ska ha stenkoll på alla obskyra busshållsplatser där ingen normalt funtad person har väntat på att bussen ska stanna sedan 1972. Men på en sådan hållplats stod jag och frös.
Det går inte att beskylla Stockholms lokaltrafik för att satsa på regelbunden och bra trafik ut till mindre orter i länet. Dryga 20 minuter gick åt att spela meningslösa spel på mobiltelefonen, resten av timmen ägnades åt rysk punk. Min buss syntes sedan på avstånd och den lös upp miljön som om Jesus själv återuppstod. Det var med en nästintill religiös glädje jag inväntade bussens inbromsning. Det gäller att passa på att njuta, detta görs enbart för mig, 15 fucking seconds of fame.
Ni har redan förstått att bussen inte kommer att stanna. Korrekt. Fanskapet åker förbi, saktar ner lite, ökar farten igen... och bromsar slutligen in helt cirka 50 meter från min hållplats. Som sagt, jag klandrar inte chauffören. Det är mitt fel att jag står vid en hållplats vars geografiska läge i förhållande till Stockholm är ungefär som den mellan Storbritannien och Falklandsöarna. Långt bort, men nära nog att krigas för.
Det blev en lätt joggning fram till bussen. Eftersom aktivistsäsongen redan är igång så var det inget större fel på flåset och busskortet flashades med sedvanlig klass.
- Du har inte funderat på att bära reflex?
- Hej, näe. Vadårå?
- Jag såg dig inte. Du har inte funderat på att bära reflex? Eller en ficklampa?
- Näe, alltså. Jag åker sällan buss så jag har inte tänkt på det.
- Jaha, men det kan vara bra för dig att ha en ficklampa.
- Nja, jag vettefan alltså. Men du, det är inga problem. Jag förstår att det inte är så lätt att se liksom. Det är lugnt.
- Jo, det är inte så lätt. Du är ju så mörk själv också, så du borde köpa en ficklampa.
- Du borde skaffa dig lite social kompetens.
- Svartskalle.
- Imbecill.
Konversationen pågick en stund, även när bussen rullade in i trafiken igen. Ja, det finns inte så mycket mer att säga om det. Chaufförens komplex över att han utgår ifrån att jag är arg gör att han droppar en onödigt rasistisk kommentar.
Vad ville han? Jag är ju en svartskalle med mörkbrunt här, där har han rätt. Men ska jag investera i en busstopparblekning av mitt hår eller vad är det frågan om? Man blir egentligen så arg att folks hälsa är i farozonen, men reaktioner hade ju påverkat själva transporten. Det är helt enkelt såna här dagar man är lite småbitter över att man inte är av en ras som är mer anpassad för bussåkning på vintern.
Det går inte att beskylla Stockholms lokaltrafik för att satsa på regelbunden och bra trafik ut till mindre orter i länet. Dryga 20 minuter gick åt att spela meningslösa spel på mobiltelefonen, resten av timmen ägnades åt rysk punk. Min buss syntes sedan på avstånd och den lös upp miljön som om Jesus själv återuppstod. Det var med en nästintill religiös glädje jag inväntade bussens inbromsning. Det gäller att passa på att njuta, detta görs enbart för mig, 15 fucking seconds of fame.
Ni har redan förstått att bussen inte kommer att stanna. Korrekt. Fanskapet åker förbi, saktar ner lite, ökar farten igen... och bromsar slutligen in helt cirka 50 meter från min hållplats. Som sagt, jag klandrar inte chauffören. Det är mitt fel att jag står vid en hållplats vars geografiska läge i förhållande till Stockholm är ungefär som den mellan Storbritannien och Falklandsöarna. Långt bort, men nära nog att krigas för.
Det blev en lätt joggning fram till bussen. Eftersom aktivistsäsongen redan är igång så var det inget större fel på flåset och busskortet flashades med sedvanlig klass.
- Du har inte funderat på att bära reflex?
- Hej, näe. Vadårå?
- Jag såg dig inte. Du har inte funderat på att bära reflex? Eller en ficklampa?
- Näe, alltså. Jag åker sällan buss så jag har inte tänkt på det.
- Jaha, men det kan vara bra för dig att ha en ficklampa.
- Nja, jag vettefan alltså. Men du, det är inga problem. Jag förstår att det inte är så lätt att se liksom. Det är lugnt.
- Jo, det är inte så lätt. Du är ju så mörk själv också, så du borde köpa en ficklampa.
- Du borde skaffa dig lite social kompetens.
- Svartskalle.
- Imbecill.
Konversationen pågick en stund, även när bussen rullade in i trafiken igen. Ja, det finns inte så mycket mer att säga om det. Chaufförens komplex över att han utgår ifrån att jag är arg gör att han droppar en onödigt rasistisk kommentar.
Vad ville han? Jag är ju en svartskalle med mörkbrunt här, där har han rätt. Men ska jag investera i en busstopparblekning av mitt hår eller vad är det frågan om? Man blir egentligen så arg att folks hälsa är i farozonen, men reaktioner hade ju påverkat själva transporten. Det är helt enkelt såna här dagar man är lite småbitter över att man inte är av en ras som är mer anpassad för bussåkning på vintern.
tisdag, februari 17, 2009
RKU-Uppsalas aktion mot Livets ord
måndag, februari 16, 2009
Spårvagnsvamp & vardagskamp
Klockan var åtta, vagnen var en aning sen, men vad gjorde det; kunde i lugn och ro avnjuta min Luckie och fila på litterära observationer. Just idag var det en envagnsvagn. Det betyder trängsel. Gled sakta men säkert in mot stan.
Som en fluga i nudelsoppan -- ungefär så mycket passade kvinnan i 40-årsåldern in när hon klev på envagnsvagnen, ett par hållplatser efter mig --, i alla fall när man bor i ett av de mer … låt oss kalla det: mindre glamorösa områdena.
Denna kvinna klättrar något högre än undertecknad på samhällets sociala stege. Gissar jag. Hon hade den där klassiska “usch & fy: arbetarpack, blattar och ligister”-uppsynen, ni vet: kvinnan vars läppar bara är ett streck och vars blick tycks säga: “smutsar du ner min väska är du död!”
Jag hade valt att stå, lät mina äldre medmänniskor sitta. Som sig bör. Kvinnan satt. Plötsligt blev platsen bredvid henne ledig. Tittar mig omkring. Ingen annan gör anspråk på platsen, så jag sätter mig. Fick en lång “smutsar du ner min väska är du död!”-blick. Blicken börjar brännas. Vänder mig mot kvinnan:
“Visst vore det bra med ett klasslöst samhälle?”
“…”
Inget svar. Bara bittert stirrande ut genom fönstret och vidare mot oändlig tomhet.
Efter tio minuter indikerade en irriterad harkling att det var dags för henne att gå av. Jag gled vidare i den skumpande vagnen något längre, hoppade av. Dags för studier. Spenderade förmiddagen med att diskutera Askungen; de rika och otrevligas utsugning av de svaga påpekades.
Fast de goda segrade till slut …
Som en fluga i nudelsoppan -- ungefär så mycket passade kvinnan i 40-årsåldern in när hon klev på envagnsvagnen, ett par hållplatser efter mig --, i alla fall när man bor i ett av de mer … låt oss kalla det: mindre glamorösa områdena.
Denna kvinna klättrar något högre än undertecknad på samhällets sociala stege. Gissar jag. Hon hade den där klassiska “usch & fy: arbetarpack, blattar och ligister”-uppsynen, ni vet: kvinnan vars läppar bara är ett streck och vars blick tycks säga: “smutsar du ner min väska är du död!”
Jag hade valt att stå, lät mina äldre medmänniskor sitta. Som sig bör. Kvinnan satt. Plötsligt blev platsen bredvid henne ledig. Tittar mig omkring. Ingen annan gör anspråk på platsen, så jag sätter mig. Fick en lång “smutsar du ner min väska är du död!”-blick. Blicken börjar brännas. Vänder mig mot kvinnan:
“Visst vore det bra med ett klasslöst samhälle?”
“…”
Inget svar. Bara bittert stirrande ut genom fönstret och vidare mot oändlig tomhet.
Efter tio minuter indikerade en irriterad harkling att det var dags för henne att gå av. Jag gled vidare i den skumpande vagnen något längre, hoppade av. Dags för studier. Spenderade förmiddagen med att diskutera Askungen; de rika och otrevligas utsugning av de svaga påpekades.
Fast de goda segrade till slut …
Kvarteret Negern
Detta är alltså inget skämt, det finns ett kvarter i Karlstad som heter Negern, vilket en kamrat i staden bekräftar. Vad som är än värre är att området består av andra kvarter med namn som Zebran, Papegojan och Giraffen. De som har bestämt namnen tycks ha satt en färgad man i något som de antagligen tycker är hans naturliga miljö. Smaklöst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
