måndag, december 10, 2012

Att välja sida – fotbollen som politik

Fotboll och politik hör ihop vare sig vi vill det eller ej. Det som i allra högsta grad är medvetna politiska strategier från kapitalister beskrivs som ekonomisk rationalism. Men är det verkligen så simpelt? Genom att bryta ner frågan och se på fotbollen som ett samhälle i miniatyr kan vi lättare tackla dessa frågor. Då kan vi lättare välja sida.

Symbiosen mellan fotbollen och politiken har diskuterats i en tidigare krönika (2012-11-18). Det som gör det grundläggande antagandet till en relativt tacksam uppgift är hur fotbollen är en avspegling av samhället. Vi kan kalla det för ett samhälle i miniatyr. Klassbegreppet är lika väsentligt i debatterandet av fotbollsrelaterade frågor som vilken politisk debatt som helst. Vare sig det rör sig om ett kritiskt förhållningssätt till klubbstyrelsen och klubbens ägandeförhållanden, eller gentrifiering av supporterkulturen. Klassbegreppet är oumbärligt i diskussionen om 51%-regeln där vissa intressen försöker slå sönder medlemsdemokratin i föreningarna och upprätta ett kapitalets diktatur.

Men vi har inte tillräckligt med kapital för att konkurera med merparten av de europeiska ligorna! Självklart är det så, men vem har slagit fast att det främsta syftet med en fotbollsförening är att spela i Champions League eller Europa League år efter år? Märk väl förskjutningen i perspektiv som den moderna fotbollen åstadkommit här. Klubbens värderingar, historia och ryggraden som alla ultras och hängivna supportrar utgör är plötsligt till salu när kapitalet dikterar de nya prioriteringarna: att röra sig i “fotbollens finrum”. Det står dock inte nödvändigtvis i kontrast till viljan att uppnå sportsliga framgångar – men inte till varje pris. Football Club United of Manchester är ett exempel på att sportsliga framgångar inte är överställt allt annat för en del supportrar.

Klassbegreppet är också oumbärligt när vi talar om gentrifieringen är våra läktare. Hur biljettpriserna höjs för att på ekonomisk basis byta ut vissa skikt av supporterna. Vi kan se det i hur bl.a. fotbollsreklamen riktar sig till en mer bemedlade (potentiell) supportergrupp. Klubben blir till en produkt, supportrar till konsumenter och matcher till evenemang.

Läktarna är som sagt ett samhälle i miniatyr. På gott och på ont. Alla samhällsklasser finns representerade på läktarna, om ej inte alltid i samma klubb. Rasism och sexism är beständiga problem, precis som i resten av samhället. Utvecklingen i frågan om rasism och fascism i fotbollen är mer komplex för att seriöst analyseras här, men att utan eftertanke dra likhetstecken mellan gentrifieringen av läktarna och den påstådda reduceringen av rasism/fascism lämnar mycket att önska. Vi får inte glömma att fotbollen inte existerar i ett vakuum avskiljt från resten av samhället.

Men framförallt uppträder ultrasgrupper som politiska autonoma i den moderna fotbollen. Polisbrutalitet är för en ultras i bästa fall en kalkylerad risk och i värsta fall en del av vardagen. Misstänksamheten mot politiker och massmedierna bygger på en lång serie erfarenheter. Ännu tydligare blir saken när vi kommer in på Antifa ultras. Vi kan se dem organiserade i sina respektive MLS-lag och hela vägen till ryska amatörlag. Det handlar om ultras som älskar sina lokala lag samtidigt som dessa ultras också är antifascister. De kommer inte utifrån med diktat eller färdiga manifest. Sådana försök är dömda att misslyckas. De är en del av supporterkulturen och organiserar sig därefter.

Kondenserat handlar politik om att ta ställning, att välja sida. Ultras är väl medvetna om antagonismen i samhället och i fotbollen. Ställningstaganden mot gentrifiering och ägandeformen för våra klubbar har redan nämnts i förbigående. De politiska ställningstaganden sträcker sig även till kritik av korrupta politiker och regeringar. Liverpoolpublikens sånger om Margaret Thatcher är ett lysande exempel, hur Livornos bortafölje skanderade ”Berlusconi, pezzo di merda!” på San Siro är ett annat.

Solidaritetsaktioner på läktarplats är inte heller ovanligt. Klacken är en plats där ultras kan visa sin avsky mot imperialism och kolonialism. I flera fall har den kulturen av opposition smält samman med klubbmärket, även om det inte faller klubbledningarna i smaken. Glasgow Celtic har blivit synonyma med Irlands kamp för självständighet, Athletic Bilbao med baskisk självständighet och Diyarbakirspor med den kurdiska kampen. Tack vare att lagens supportrar och ultras valt sida och tagit ställning för en annan politisk riktning än vad den moderna fotbollen erbjuder.

Serhat Daran

lördag, december 08, 2012

Fotbollen är politikens hemvist

Som olja och vatten? Är skiljelinjen mellan politik (olja) och fotboll (vatten) verkligen så pass grundläggande? Har den alltid varit så, men framförallt, är den moderna fotbollen idag helt avskalad från politik? Handlar det i slutändan inte om vilka ideologiska perspektiv som ges tolkningsföreträde?


”Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor.” – Antonio Gramsci

Calciatore Partigiano
Året är 1931 och platsen är Florens. Fiorentinas nybygge Stadio Giovanni Berta (namngiven efter en död italiensk fascist, men som idag går under namnet Stadio Artemio Franchi) gästas av lokalkonkurrenten Montevarchi i en vänskapsmatch. Hemmalaget står på rad innan avspark och slänger alla högerhänderna i luften. Fascisthälsningen Saluto Romano ackompanjeras med ett leende på nästan allas läppar. Förutom en spelare. Bruno Neri vägrade ta del i den fascistiska propagandan. Det som utmärker Neri är att han svarade med en medveten politisk handling i en redan politiserad kontext. Poesin i Bruno Neris protest stärks av det faktum att han senare i karriären kombinerade fotbollen med anti-fascistisk väpnad kamp tillsammans med partisanerna i den italienska motståndsrörelsen. Även hans kusin Virgilio Neri var en framstående medlem inom partisanrörelsen. Allt detta trots 187 spelade matcher för Fiorentina, en sejour i Torino, och tre landskamper. Bruno Neri stupade den 10 juli 1944 i en eldstrid med tyska nazistsoldater. Han dog 33 år gammal. Hemmaarenan för Faenza Calcio, klubben där Bruno Neri spenderade sina fyra sista år i livet, pryds nu av hans namn. Bruno Neris antifascistiska gärning är därmed förevigad i namnet på samma fotbollsplan som han en gång i tiden smekte passningar på.

Den moderna fotbollens reaktionära karaktär
Men det var då, Adolf Hitler och Bentio Mussolini (grundaren till Italiens högsta division Serie A) använde sport för att stärka den nationella samhörigheten och för att sprida sin propaganda till massorna. Eller? Den som har någorlunda koll på fotbollen i Turkiet vet hur namngivandet av bland annat fotbollsarenor fungerar som ett politiskt slagträ i upprätthållandet av en kolonialpolitik mot framför allt kurderna. Diyarbakir Atatürk Stadyumu är ett exempel. Att i sammanhanget inte se politiken i den tidigare italienske premiärministern Silvio Berlusconis ägande av A.C. Milan sedan 1986 vore också en intellektuell prestation av sällan skådad rang.

Men det gäller inte västra Europa! Eller? Den moderna fotbollens kanske starkaste fäste i Europa är England. Om vi för denna gång bortser från den uppenbara politiska roll som sponsorer spelar (tänk på debatten om Wonga och Newcastle United) och istället tittar på matchen mellan Everton och Sunderland (2012-11-10). De två lagens matchtröjor pryddes av vallmoblommor, precis som många andra brittiska lag. Vallmoblomman var ursprungligen en symbol för att minnas de stupade under första världskriget, under det som kallas för Hågkomstens dag, men har också blivit en symbol för de som stupat för Samväldet, det vill säga det brittiska imperiet, sedan 1914. Tränare och spelare ställde alla upp för att hedra minnet av den brittiska kolonialmakten.

Förutom en spelare. Sunderlandspelaren James McClean. McClean bad om att få bära sin vanliga matchtröja och spelade utan vallmoblomman. Även om McClean valt att inte uttala sig om sin aktion blir handlingens politiska karaktär omisskännlig med tanke på att han föddes i Derry, Nordirland, där brittiska soldater 17 år tidigare mördade 14 civila under Bloody Sunday (inte långt från Creggan Estate där McClean växte upp). Även Glasgow Celtics ultrasgrupp Green Brigade genomförde för två år sedan en massprotest mot samma fenomen från läktarplats. De vecklade ut en banderoll med budskapet: “Your deeds would shame all the devils in hell. Ireland, Iraq, Afghanistan. No Bloo[d]stained poppy on our Hoops [smeknamn för Celtic, förf. anm.]”. De panikartade dementierna från klubbledningen kom som ett brev på posten, men Green Brigade stod på sig.

Den röda tråden mellan fotboll och samhälle
Men det är begränsat till fotbollsarenan! Eller? Det kanske är på modet att efter klassisk liberal idétradition försöka isolera samhällets beståndsdelar från varandra, men det gör oss inte ett dugg visare om sakernas tillstånd. Hur kan vi annars förklara att en 19-årig kille från Canterbury blev anhållen av polis för att ha delat en bild av brinnande vallmoblommor på sin Facebook? Vi har möjlighet att förstå händelsen om vi sätter den i värld i greppet av terrorismlagar i 11 septemberattentatens efterdyningar. Lagar som används för att fängsla politiker, journalister, aktivister runt om i världen. I Italien minns vi Livornosupportrar hur vårt lags organiserade tifosi i Brigate Autonome Livornesi (BAL) upplöstes efter en terrorstämpling. Ja, du läste rätt, en terrorstämpling av en supportergrupp med noll bombattentat och mord(försök) på sitt samvete. Det är inte heller en hel ocean av skillnader mellan italienska polisens mord på politiske aktivisten Carlo Giuliani, Laziosupportern Gabriele Sandri eller spansk polis dödliga våld mot Athletic Bilbaosupportern Iñigo Cabacas Liceranzu.

Vi gör oss själva en björntjänst genom att idémässigt separera politiken från fotbollen, då den är fullkomligt drypande av politik. FIFA-presidenten Sepp Blatters förnekande av rasism inom fotbollen och homofobiska uttalanden är en del av det. Myntets andra sida är hur ultras organiserat sig mot fascism, diktaturer och den nyliberala ekonomiska krisens nedskärningar. Tidigare rivaler har i många fall slutit upp för att verka som en progressiv politisk motvikt. I Egypten, i Spanien, i Grekland. Att försöka hålla fotbollen fri från politik är inte bara en hycklande handling, det är att reducera fotbollen till en produkt som konsumeras i ett sterilt sammanhang. Frågan är därför vilken typ av politik vi vill ha inom, inte bara fotbollen, utan hela samhället.

Serhat Daran

måndag, juni 18, 2012

Frihet för Sarsak!

Vi ber om att få störa er mitt i EM-festen. Vi tänker inte prata om inlägg, assist och mål. Istället vill vi berätta om vår palestinske fotbollsbroder Mahmoud Sarsak, 25, och hans kamp mot Israels övergrepp mot den palestinska befolkningen.

Sarsak, till vardags spelare i det palestinska fotbollslandslaget, blev arresterad i juli 2009 vid en israelisk checkpoint. Ingripandet gjordes inom ramen för den kontroversiella lagen som internationellt kallas Unlawful Combatants Law. Denna lag innebär att palestinier kan arresteras utan något åtal eller någon rättegång på obestämd tid, något som Amnesty International har betecknat som ett försök att undertrycka lagliga och fredliga palestinska protester.

Denna juridiska godtycklighet har drabbat många palestinier. I protest har masshungerstrejker genomförts. För Mahmoud Sarsak inleddes hungerstrejken den 19 mars, då hans arresteringsperiod förlängdes för sjätte gången.

Sarsak uppges ha tappat runt 30 kilo. Han kropp bryts sakta ner i motståndet mot det israeliska förtrycket. Enligt Physicians for Human Rights-Israel (PHR-Israel) kan han dö närsomhelst, vilket skulle innebära att Mahmoud Sarsak blir ännu ett offer för Israels förtryckarpolitik mot det palestinska folket. De senaste dagarna har rapporter kommit om att Sarsak snart kan komma att släppas. Förhandlingar uppges pågå, men en sak kvarstår oavsett utgången - varje dag drabbas den palestinska arbetarklassen av den israeliska politiken.

Partigiani Livornesi Scandinavia ställer sig bakom det palestinska fotbollsförbundets krav till UEFA om att Israel fråntas sitt arrangörskap under nästa års U21-EM. Detta tills justitiemorden (och de bokstavliga morden) på det palestinska folket får ett slut och Israel respekterar folkrätten.

Mitt under EM bedrivs det ett brinnande krig för en rättvis fred och mänskliga rättigheter. Vi vill därför uppmana alla progressiva krafter att ta ställning mot den inhumana behandling som palestinier dagligen utsätts för och samtidigt slå ett slag för solidariteten. För fotboll och politik hör (och måste höra) ihop när människoliv står på spel.

Partigiani Livornesi Scandinavia

måndag, februari 16, 2009

Spårvagnsvamp & vardagskamp

Klockan var åtta, vagnen var en aning sen, men vad gjorde det; kunde i lugn och ro avnjuta min Luckie och fila på litterära observationer. Just idag var det en envagnsvagn. Det betyder trängsel. Gled sakta men säkert in mot stan.

Som en fluga i nudelsoppan -- ungefär så mycket passade kvinnan i 40-årsåldern in när hon klev på envagnsvagnen, ett par hållplatser efter mig --, i alla fall när man bor i ett av de mer … låt oss kalla det: mindre glamorösa områdena.

Denna kvinna klättrar något högre än undertecknad på samhällets sociala stege. Gissar jag. Hon hade den där klassiska “usch & fy: arbetarpack, blattar och ligister”-uppsynen, ni vet: kvinnan vars läppar bara är ett streck och vars blick tycks säga: “smutsar du ner min väska är du död!”

Jag hade valt att stå, lät mina äldre medmänniskor sitta. Som sig bör. Kvinnan satt. Plötsligt blev platsen bredvid henne ledig. Tittar mig omkring. Ingen annan gör anspråk på platsen, så jag sätter mig. Fick en lång “smutsar du ner min väska är du död!”-blick. Blicken börjar brännas. Vänder mig mot kvinnan:

“Visst vore det bra med ett klasslöst samhälle?”
“…”

Inget svar. Bara bittert stirrande ut genom fönstret och vidare mot oändlig tomhet.

Efter tio minuter indikerade en irriterad harkling att det var dags för henne att gå av. Jag gled vidare i den skumpande vagnen något längre, sen hoppade jag av.

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 40 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Beyazit-torget* i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.
Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

* Just Beyazit-torget blev den plats där en annan vänsteraktivist kom att mördas, Taylan Özgür, 12 mars 1971. Det mordet kommer vi uppmärksamma senare på bloggen.

torsdag, februari 12, 2009

Minnet av Dinamo

I nordvästra Turkiet ligger en av landets största städer, Bursa. Stadens stolthet i fotbollssammanhang är Bursaspor. Tror många. Trots Bursaspors framgångar är det inte det laget som blir föremål för vår text.

I staden Bursa finns ett vänsterkvarter, Mesken. Alla kvarter med självaktning har haft ett eller till och med ett par amatörlag i fotboll. Så även Mesken. I slutet av 1970-talet skulle arbetargrabbarna i Meskens amatörlag göra succé, snart talade hela staden om kvarterslaget som vann alla matcher och som tycktes bestå av enbart progressiva krafter. Snabbt spred sig ryktet om att "Dinamo Mesken" spelade en bländande fotboll och intresset kring laget ökade.

1970-talet var ingen lätt period för vänstersinnade turkar. Förutom att bli våldsamt attackerade på gatorna av fascister, inte sällan mördade, var den statliga repressionen enorm. Efter att mordvågor och undantagstillstånd avlöst varandra under mer än ett decennium kom så statskuppen som installerade 1980-juntan under general Kenan Evren. Detta skulle få effekter för alla vänsterkrafter. Även för Dinamo Mesken naturligtvis.

Precis som på övriga orter började politiska ungdomar i Bursa samlas in för förhör. Att kvarteret Mesken blev ett särskilt föremål för militära och polisiära ingripanden behöver vi knappast tillägga. Man passade även på att förbjuda fotbollslaget Dinamo Mesken. Motiveringen: klubbens existens var "en attack mot de nationella värderingarna". Kanske var beslutet inte så kontroversiellt, även utan fotbollslaget hade spelarna i Mesken blivit arresterade.

Bursaspor spelar i den högsta serien i Turkiet och Mesken låg i graven fram till januari 2009. Men nu har det startats ett nytt kvarterslag; Meskenspor. Minnet av Dinamo lever självfallet vidare och planer på att använda det gamla namnet fanns, men den nya klubbens ordförande Vedat Vermez förklarar varför föreningen istället döptes till Meskenspor.

"Vi hade möten för att eventuellt döpa om oss till Dinamo Mesken. Men det här är Turkiet, det är helt enkelt så att vi fruktade att vi skulle möta samma svårigheter som förr och därför döpte vi oss till Meskenspor."

Om Dinamo på turkiska.

söndag, januari 25, 2009

Varför jag inte håller på Sivasspor

I en liga som den turkiska är det många som suktar efter ett lag ej etablerat i Istanbul som kan utmana om segern. Trabzonspor är det enda laget utanför landets största stad som lyckats ro hem mästerskapet. Senast det hände var säsongen 1983/84. De senaste två säsongerna har istället Sivasspor setts som Anatoliens försvarare av fotbollshedern i Türkcell Süperlig. Inte konstigt med tanke på att laget med knappa medel var med som titelkandidat ända till slutet av förra säsongen. Då lyckades Galatasaray mirakulöst gå om samtliga konkurrenter i toppen till i princip alla icke-gulrödas stora förtret i Istanbul.

Även stadens popularitet har ökat tack vare fotbollsframgångarna. Vi som inte leder av korttidsminne får alltid Sivas-massakern på näthinnan när staden nämns och även om vi inte ska vara alltför hårda i vår dom så lider området fortfarande av en viss reaktionär böjning. Men alla älskar Sivasspor.

Detta Sivasspor, utan några inköpta stjärnor och med en ung tränare. Ännu en gång utmanar man alla storheter om guldet och leder titelkampen. Vinner man ligan blir man historiska, men trots de kväljningsattacker som Fenerbahce framkallar ser jag till och med hellre de gulblå som segrare framför Sivas. Och det beror inte enbart på gamla oförätter med islamister som slaktar progressiva krafter. Det beror på en obehaglig tränare som tycks förpesta klubbens moral.

Bülent Uygun är bara 37 år och leder Sivasspor. Han har en framgångsrik spelarkarriär att se tillbaka på och nu är han på väg att genomföra en bragd genom att dirigera Sivas till guldet. Hans spelarsejour i Fenerbahce var framgångsrik och därför hyser jag inga starkare sympatier för honom, men det är framförallt hans gamla målgest, en militärhälsning, som gör att jag ställer mig frågande till den mannens åsikter. Se här till exempel. Vilken lidelse! Vilken passion! Det är militärfetisch i ett land där denna institution får en att minnas latinamerikanska juntor vi ser. Och det har spridit sig. På Sivasspors hemsida har Uygun uppenbarligen smittat av sin militarism på hela klubben.

Synen är direkt äcklig eftersom militärhälsningar är ett inslag i turkisk fotboll som inte kan klassas som annat än politiskt. Ofta hyllas landets militär när strider mot kurdgerillan är som mest intensiva och den turkiska chauvinismen piskas därmed upp tack vare den här typen av glädjeyttringar. Stadens hjältar, alla står bakom militären. Snabbt glöms tre militärjuntor (1960, 1971, 1980) och en statskupp (1997) bort. Ännu snabbare glöms militärens politiska makt i vår tid bort.

Jag vet vad du tänker nu. Även jag har försökt tänka så. Men min åsikt är fast; detta är ingen oskyldig målgest som Bülent Uygun överfört till sin klubb. Det kan inte undgå någon demokratiskt sinnad person att militären dragit Turkiet in i tillräckligt många problem för att man lätt ska kunna undvika bilder av det slag vi sett ovan. Om nu Sivas' spelare gör det på fritiden är det inte mitt problem, men det skyltas och görs folkligt. Där har vi en del av propagandan.

Den sista pusselbiten fick jag ihop när vinteruppehållet i den turkiska ligan var ett faktum. Över en månad utan ligamatcher. Det är då Uygun spyr galla över ligans kristna spelare och uppvisar nationalistisk retorik av klassiskt snitt. Han gör det genom att påstå att de kristna spelarna är favoriserade och att turkarna/muslimerna inte ens får spela efter egna villkor i sitt eget land. Varför? Jo, det långa speluppehållet beror enligt Uygun på att de kristna spelarna kräver att få lång ledighet för sina kristna ritualer och helgdagar under julen. Som om ligorna i de kristna länderna uteslutande har långa ledigheter, vilket inte är fallet. Avslutningsvis gråter han en emotionell skvätt över att detta vore otänkbart om det gällde att ordna speluppehåll efter fastemånaden ramadan, vilket ju för övrigt vore omöjligt eftersom den infaller olika perioder varje år.

Nåja, Uygun visade upp en trångsynthet som tillsammans med hans gamla målgest, symboliserande mer ont än många vill se, skapar bilden av den perfekta motsatsen till allt progressivt som kan finnas. Därför var det besvärande att se att Sivasspor idag slog Galatasaray och nu är närmare guldet.

fredag, december 19, 2008

Högerextremism uppifrån i rumänsk fotboll

Många fotbollsläktare i Östeuropa har problem med rasism på läktarna. Där är Rumänien inget undantag trots att många rumäner utsätts för xenofobers hatattacker, inte minst i Italien. Nu senast rapporterar Sportbladet om att det klassiska fotbollslaget Steaua Bukarests ägare Gigi Becali väljer att sparka en fystränare på grund av dennes islamiska trosuppfattning.

– Steaua är ett kristet lag och har drabbats av otur på grund av honom. Jag vill inte se honom här. Vi kan inte ha en muslim i laget som har ett kors på lagets buss och tröjor, sa Steauas ägare Gigi Becali enligt nyhetsbyrån AP.

Det låter som ett konstigt uttalande från en galen klubbägare, inte olik Atletico Madrids nu avlidne president Jesus Gil. Situationen är dock oroande och bör uppmärksammas mer. Sportbladet gör det stora misstaget att inte påpeka att ägaren Becali är en av Rumäniens rikaste män och tillika partiledare för det högerextrema partiet Nya generationspartiet - kristdemokraterna vars linje blottas av ledarens intolerans som vi sett prov i samband med hans behandling av fystränaren. Becalis ljusskygga ideologiska hemtvist bekräftas vidare av hans dyrkan av den rumänske fascisten Corneliu Codreanu, som även i svenska högerextremkretsar idoliseras. Vad vi ser här är en rik affärsman som genom en populär fotbollsklubb försöker vinna legitimitet för sina främlingsfientliga åsikter och samtidigt vinna politisk mark. Bortsett från xenofobin påminner allt detta om argentinaren Mauricio Macri som efter år av presidentskap i Buenos Aires' stolthet Boca Juniors äntligen lyckades bli borgmästare i samma stad. Förhoppningsvis lyckas Becali aldrig få ett allvarligt politiskt genombrott även om hans ekonomiska tillgångar och position som ägare till Rumäniens populäraste fotbollsklubb ger goda förutsättningar för hans högerrörelse.

Vad kan vi dra för slutsatser av denna händelse? Östeuropeisk fotbollsrasism finns på mer än läktarnivå. Och Steaua Bukarest är inte det sköna laget med Hagi och Lacatus som förr, utan en klubb som besudlas av fascistiska inslag. Ännu en klubb är adderad till jag-har-svårt-att-känna-sympatier-för-er-på-grund-av-era-band-till-högerextremismen.

Vi avslutar med att bjuda på slutställningen i Champions Leagues grupp F (allez!):

1 B München 6 4 2 0 12-4 14
2 Lyon 6 3 2 1 14-10 11
3 Fiorentina 6 1 3 2 5-8 6
4 Ste Bukarest 6 0 1 5 3-12 1

onsdag, december 10, 2008

PLS med stil

Ja, vi lyxar alltså till vintermodet med lite fett coola tygmärken. När ni inte riktigt vet vilka ni ska hålla i handen när det blåser kraftiga högervindar på läktare och i samhället är det viktigt för oss att vara synliga och ge våra vänner den trygghet och kamratanda som bara PLS kan bjuda på. Håll därför utkik efter PLS-tygmärken som sitter på alla möjliga sköna profiler nuförtiden.





Vad ska jag ha ett tygmärke till?

Kom igen, använd fantasin. Fräscha upp din annars så tråkiga och poppiga tygpåse eller visa att din combatjacka faktiskt kan bli tyngre än den redan är. Motivet funkar för modsare, suedeheads, skinheads, poppare, vanligt folk som hatar subkulturer, ultras, mammor, ex-partisaner och sätter er garanterat i respekt när ni susar förbi brats i julhandeln.


söndag, december 07, 2008

fredag, december 05, 2008

Panik i St. Pauli 1982

En turkisk man med vänsteråsikter går runt i Hamburg utan någon större kunskap om stadens kulturliv. Det är en dag med promenadvänligt väder 1982 och vår huvudperson bestämmer sig för att gå ut och utforska vad Hamburg har att erbjuda. Reeperbahn faller inte alla i smaken, men området St. Pauli är ändå något som måste upplevas.

Detta var på den tid då Millerntor-Stadion hette Wilhelm-Koch-Stadion. Den progressive vet inte om att denna arena är mäktiga FC St. Paulis hemmaplan. Faktum är att han inte är särskilt bekant med klubben överhuvudtaget. Efter diverse skivköp och ett par öl är det klart att det blir obehagligt. Hundratals, ja kanske uppemot tusentalet, galna tyskar som är segerrusiga efter FC St Paulis seger mot några okända antagonister tar över gatorna. Bruna kläder, bruna flaggor, överdrivna alkoholintag och några frekventa mentalitetsutlopp senare lägger vår turkiske man benen på ryggen.

Klart han gör det. Han tar sig snabbt till sitt hotell och känner att andra världskrigets anda verkligen lever kvar. Denna enorma folkmassa måste ha varit ute i något politiskt syfte. Kanske tror turken att det var så eftersom han själv gärna lyfter fram det politiska i tillvaron. Brunt är en färg som ligger nazister varmt om hjärtat, så saken är klar. Det var en bedrift att komma undan denna blodtörstande nazistsamling med både heder och hälsa i behåll.

Några timmar senare är det ändå dags att pröva vingarna ute på Hamburgs gator igen. En kurdisk vän till turken får höra om denna flock av personer med tvivelaktiga politiska åsikter. Kurden skrattar. Det tycks inte finnas någon hejd. Han skrattar i flera minuter. Ända tills vår turk tycker att bagatelliseringen av detta samhällsproblem nått ovärdiga proportioner.

Invändningen är självklar; "varför skrattar du åt detta? Jag hade säkert fått en flaska eller två krossade mot min skalle om jag inte sprungit åt motsatt håll". Det den i Hamburg boende kurden visste var att FC St. Pauli, vänsterns och antifascismens kultlag nummer ett i Tyskland hade haft en hemmamatch och att turken helt enkelt missförstått poängen med den bruna färgen.

Än idag är FC St. Paulis bruna dräkter en symbol för motståndet mot rasism på läktarna och vår turkiske vän är naturligtvis klokare idag. Så klok att hans favoritlag faktiskt är FC St. Pauli.
Så har det varit sedan 1982.

torsdag, december 04, 2008

Internationalen spelad med saz



Sekvensen är hämtad från den utsökta turkiska filmen Beynelmilel som beskriver 1980-juntans repression i Turkiet på ett dokumenterande, men samtidigt humoristiskt sätt. Den klassiska Internationalen har i denna film en framträdande roll, vilket klippet avslöjar mer än väl.
Se filmen, skratta och gråt med i slutet.

onsdag, december 03, 2008

Nazister försökte mörda fackligt aktiva och deras barn

Denna text är hämtad från sac.se


1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.
Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.
Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.
– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.
I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.
– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.
Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.
Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.
För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.
Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.
Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.
Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.
– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.
På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.
Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.
SAC:s Arbetsutskott 2008-12-02

onsdag, november 19, 2008

Tincho hälsar

Klockan 11 tog vardagsproletären de sista kliven in till sin skola. Skönt, det har blivit så kallt i Stockholm på sistone. Jag har inte några lektioner, istället ska man ägna sig åt att berika den svenska kulturen, detta ska göras under kontrollerade former i musiksalen. När jag kommer in slås jag av den brutalt höga medelåldern bland de som står i entrén.

"Äh, det är nog bara några ol' school maddafuckz som kommit för att se sin gamla skola igen", tänker jag utan att ta större notis. Tiden i musiksalen går ut på att spela fransk elektro alldeles för högt. Det var roligt ett stund, men efter en tag kändes det ganska monotont när folk gång på gång kom och klagade.

Jag beslutar mig för att sluta berika det svenska kulturlivet och bege mig hemåt istället. På vägen ut ser jag det. Vid ingången är en affisch uppsatt på anslagstavlan. "Seminarium om kommunismens brott pågår i aulan". Kommunismens brott, där ser man. Senast igår var det någon shunno som baxade mitt mervärde. Det var inte kommunisterna, bre. Spritpennan dyker upp, under två sekunder drunknar affischen i politisk kreativitet.
"Seminarium om kommunismens brott pågår i aulan. Och kapitalismens brott pågår överallt".