måndag, februari 16, 2009

Spårvagnsvamp & vardagskamp

Klockan var åtta, vagnen var en aning sen, men vad gjorde det; kunde i lugn och ro avnjuta min Luckie och fila på litterära observationer. Just idag var det en envagnsvagn. Det betyder trängsel. Gled sakta men säkert in mot stan.

Som en fluga i nudelsoppan -- ungefär så mycket passade kvinnan i 40-årsåldern in när hon klev på envagnsvagnen, ett par hållplatser efter mig --, i alla fall när man bor i ett av de mer … låt oss kalla det: mindre glamorösa områdena.

Denna kvinna klättrar något högre än undertecknad på samhällets sociala stege. Gissar jag. Hon hade den där klassiska “usch & fy: arbetarpack, blattar och ligister”-uppsynen, ni vet: kvinnan vars läppar bara är ett streck och vars blick tycks säga: “smutsar du ner min väska är du död!”

Jag hade valt att stå, lät mina äldre medmänniskor sitta. Som sig bör. Kvinnan satt. Plötsligt blev platsen bredvid henne ledig. Tittar mig omkring. Ingen annan gör anspråk på platsen, så jag sätter mig. Fick en lång “smutsar du ner min väska är du död!”-blick. Blicken börjar brännas. Vänder mig mot kvinnan:

“Visst vore det bra med ett klasslöst samhälle?”
“…”

Inget svar. Bara bittert stirrande ut genom fönstret och vidare mot oändlig tomhet.

Efter tio minuter indikerade en irriterad harkling att det var dags för henne att gå av. Jag gled vidare i den skumpande vagnen något längre, sen hoppade jag av.

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 40 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Beyazit-torget* i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.
Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

* Just Beyazit-torget blev den plats där en annan vänsteraktivist kom att mördas, Taylan Özgür, 12 mars 1971. Det mordet kommer vi uppmärksamma senare på bloggen.

torsdag, februari 12, 2009

Minnet av Dinamo

I nordvästra Turkiet ligger en av landets största städer, Bursa. Stadens stolthet i fotbollssammanhang är Bursaspor. Tror många. Trots Bursaspors framgångar är det inte det laget som blir föremål för vår text.

I staden Bursa finns ett vänsterkvarter, Mesken. Alla kvarter med självaktning har haft ett eller till och med ett par amatörlag i fotboll. Så även Mesken. I slutet av 1970-talet skulle arbetargrabbarna i Meskens amatörlag göra succé, snart talade hela staden om kvarterslaget som vann alla matcher och som tycktes bestå av enbart progressiva krafter. Snabbt spred sig ryktet om att "Dinamo Mesken" spelade en bländande fotboll och intresset kring laget ökade.

1970-talet var ingen lätt period för vänstersinnade turkar. Förutom att bli våldsamt attackerade på gatorna av fascister, inte sällan mördade, var den statliga repressionen enorm. Efter att mordvågor och undantagstillstånd avlöst varandra under mer än ett decennium kom så statskuppen som installerade 1980-juntan under general Kenan Evren. Detta skulle få effekter för alla vänsterkrafter. Även för Dinamo Mesken naturligtvis.

Precis som på övriga orter började politiska ungdomar i Bursa samlas in för förhör. Att kvarteret Mesken blev ett särskilt föremål för militära och polisiära ingripanden behöver vi knappast tillägga. Man passade även på att förbjuda fotbollslaget Dinamo Mesken. Motiveringen: klubbens existens var "en attack mot de nationella värderingarna". Kanske var beslutet inte så kontroversiellt, även utan fotbollslaget hade spelarna i Mesken blivit arresterade.

Bursaspor spelar i den högsta serien i Turkiet och Mesken låg i graven fram till januari 2009. Men nu har det startats ett nytt kvarterslag; Meskenspor. Minnet av Dinamo lever självfallet vidare och planer på att använda det gamla namnet fanns, men den nya klubbens ordförande Vedat Vermez förklarar varför föreningen istället döptes till Meskenspor.

"Vi hade möten för att eventuellt döpa om oss till Dinamo Mesken. Men det här är Turkiet, det är helt enkelt så att vi fruktade att vi skulle möta samma svårigheter som förr och därför döpte vi oss till Meskenspor."

Om Dinamo på turkiska.

söndag, januari 25, 2009

Varför jag inte håller på Sivasspor

I en liga som den turkiska är det många som suktar efter ett lag ej etablerat i Istanbul som kan utmana om segern. Trabzonspor är det enda laget utanför landets största stad som lyckats ro hem mästerskapet. Senast det hände var säsongen 1983/84. De senaste två säsongerna har istället Sivasspor setts som Anatoliens försvarare av fotbollshedern i Türkcell Süperlig. Inte konstigt med tanke på att laget med knappa medel var med som titelkandidat ända till slutet av förra säsongen. Då lyckades Galatasaray mirakulöst gå om samtliga konkurrenter i toppen till i princip alla icke-gulrödas stora förtret i Istanbul.

Även stadens popularitet har ökat tack vare fotbollsframgångarna. Vi som inte leder av korttidsminne får alltid Sivas-massakern på näthinnan när staden nämns och även om vi inte ska vara alltför hårda i vår dom så lider området fortfarande av en viss reaktionär böjning. Men alla älskar Sivasspor.

Detta Sivasspor, utan några inköpta stjärnor och med en ung tränare. Ännu en gång utmanar man alla storheter om guldet och leder titelkampen. Vinner man ligan blir man historiska, men trots de kväljningsattacker som Fenerbahce framkallar ser jag till och med hellre de gulblå som segrare framför Sivas. Och det beror inte enbart på gamla oförätter med islamister som slaktar progressiva krafter. Det beror på en obehaglig tränare som tycks förpesta klubbens moral.

Bülent Uygun är bara 37 år och leder Sivasspor. Han har en framgångsrik spelarkarriär att se tillbaka på och nu är han på väg att genomföra en bragd genom att dirigera Sivas till guldet. Hans spelarsejour i Fenerbahce var framgångsrik och därför hyser jag inga starkare sympatier för honom, men det är framförallt hans gamla målgest, en militärhälsning, som gör att jag ställer mig frågande till den mannens åsikter. Se här till exempel. Vilken lidelse! Vilken passion! Det är militärfetisch i ett land där denna institution får en att minnas latinamerikanska juntor vi ser. Och det har spridit sig. På Sivasspors hemsida har Uygun uppenbarligen smittat av sin militarism på hela klubben.

Synen är direkt äcklig eftersom militärhälsningar är ett inslag i turkisk fotboll som inte kan klassas som annat än politiskt. Ofta hyllas landets militär när strider mot kurdgerillan är som mest intensiva och den turkiska chauvinismen piskas därmed upp tack vare den här typen av glädjeyttringar. Stadens hjältar, alla står bakom militären. Snabbt glöms tre militärjuntor (1960, 1971, 1980) och en statskupp (1997) bort. Ännu snabbare glöms militärens politiska makt i vår tid bort.

Jag vet vad du tänker nu. Även jag har försökt tänka så. Men min åsikt är fast; detta är ingen oskyldig målgest som Bülent Uygun överfört till sin klubb. Det kan inte undgå någon demokratiskt sinnad person att militären dragit Turkiet in i tillräckligt många problem för att man lätt ska kunna undvika bilder av det slag vi sett ovan. Om nu Sivas' spelare gör det på fritiden är det inte mitt problem, men det skyltas och görs folkligt. Där har vi en del av propagandan.

Den sista pusselbiten fick jag ihop när vinteruppehållet i den turkiska ligan var ett faktum. Över en månad utan ligamatcher. Det är då Uygun spyr galla över ligans kristna spelare och uppvisar nationalistisk retorik av klassiskt snitt. Han gör det genom att påstå att de kristna spelarna är favoriserade och att turkarna/muslimerna inte ens får spela efter egna villkor i sitt eget land. Varför? Jo, det långa speluppehållet beror enligt Uygun på att de kristna spelarna kräver att få lång ledighet för sina kristna ritualer och helgdagar under julen. Som om ligorna i de kristna länderna uteslutande har långa ledigheter, vilket inte är fallet. Avslutningsvis gråter han en emotionell skvätt över att detta vore otänkbart om det gällde att ordna speluppehåll efter fastemånaden ramadan, vilket ju för övrigt vore omöjligt eftersom den infaller olika perioder varje år.

Nåja, Uygun visade upp en trångsynthet som tillsammans med hans gamla målgest, symboliserande mer ont än många vill se, skapar bilden av den perfekta motsatsen till allt progressivt som kan finnas. Därför var det besvärande att se att Sivasspor idag slog Galatasaray och nu är närmare guldet.