måndag, februari 16, 2009

Spårvagnsvamp & vardagskamp

Klockan var åtta, vagnen var en aning sen, men vad gjorde det; kunde i lugn och ro avnjuta min Luckie och fila på litterära observationer. Just idag var det en envagnsvagn. Det betyder trängsel. Gled sakta men säkert in mot stan.

Som en fluga i nudelsoppan -- ungefär så mycket passade kvinnan i 40-årsåldern in när hon klev på envagnsvagnen, ett par hållplatser efter mig --, i alla fall när man bor i ett av de mer … låt oss kalla det: mindre glamorösa områdena.

Denna kvinna klättrar något högre än undertecknad på samhällets sociala stege. Gissar jag. Hon hade den där klassiska “usch & fy: arbetarpack, blattar och ligister”-uppsynen, ni vet: kvinnan vars läppar bara är ett streck och vars blick tycks säga: “smutsar du ner min väska är du död!”

Jag hade valt att stå, lät mina äldre medmänniskor sitta. Som sig bör. Kvinnan satt. Plötsligt blev platsen bredvid henne ledig. Tittar mig omkring. Ingen annan gör anspråk på platsen, så jag sätter mig. Fick en lång “smutsar du ner min väska är du död!”-blick. Blicken börjar brännas. Vänder mig mot kvinnan:

“Visst vore det bra med ett klasslöst samhälle?”
“…”

Inget svar. Bara bittert stirrande ut genom fönstret och vidare mot oändlig tomhet.

Efter tio minuter indikerade en irriterad harkling att det var dags för henne att gå av. Jag gled vidare i den skumpande vagnen något längre, sen hoppade jag av.

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 40 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Beyazit-torget* i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.
Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

* Just Beyazit-torget blev den plats där en annan vänsteraktivist kom att mördas, Taylan Özgür, 12 mars 1971. Det mordet kommer vi uppmärksamma senare på bloggen.

torsdag, februari 12, 2009

Minnet av Dinamo

I nordvästra Turkiet ligger en av landets största städer, Bursa. Stadens stolthet i fotbollssammanhang är Bursaspor. Tror många. Trots Bursaspors framgångar är det inte det laget som blir föremål för vår text.

I staden Bursa finns ett vänsterkvarter, Mesken. Alla kvarter med självaktning har haft ett eller till och med ett par amatörlag i fotboll. Så även Mesken. I slutet av 1970-talet skulle arbetargrabbarna i Meskens amatörlag göra succé, snart talade hela staden om kvarterslaget som vann alla matcher och som tycktes bestå av enbart progressiva krafter. Snabbt spred sig ryktet om att "Dinamo Mesken" spelade en bländande fotboll och intresset kring laget ökade.

1970-talet var ingen lätt period för vänstersinnade turkar. Förutom att bli våldsamt attackerade på gatorna av fascister, inte sällan mördade, var den statliga repressionen enorm. Efter att mordvågor och undantagstillstånd avlöst varandra under mer än ett decennium kom så statskuppen som installerade 1980-juntan under general Kenan Evren. Detta skulle få effekter för alla vänsterkrafter. Även för Dinamo Mesken naturligtvis.

Precis som på övriga orter började politiska ungdomar i Bursa samlas in för förhör. Att kvarteret Mesken blev ett särskilt föremål för militära och polisiära ingripanden behöver vi knappast tillägga. Man passade även på att förbjuda fotbollslaget Dinamo Mesken. Motiveringen: klubbens existens var "en attack mot de nationella värderingarna". Kanske var beslutet inte så kontroversiellt, även utan fotbollslaget hade spelarna i Mesken blivit arresterade.

Bursaspor spelar i den högsta serien i Turkiet och Mesken låg i graven fram till januari 2009. Men nu har det startats ett nytt kvarterslag; Meskenspor. Minnet av Dinamo lever självfallet vidare och planer på att använda det gamla namnet fanns, men den nya klubbens ordförande Vedat Vermez förklarar varför föreningen istället döptes till Meskenspor.

"Vi hade möten för att eventuellt döpa om oss till Dinamo Mesken. Men det här är Turkiet, det är helt enkelt så att vi fruktade att vi skulle möta samma svårigheter som förr och därför döpte vi oss till Meskenspor."

Om Dinamo på turkiska.