måndag, februari 16, 2009

Spårvagnsvamp & vardagskamp

Klockan var åtta, vagnen var en aning sen, men vad gjorde det; kunde i lugn och ro avnjuta min Luckie och fila på litterära observationer. Just idag var det en envagnsvagn. Det betyder trängsel. Gled sakta men säkert in mot stan.

Som en fluga i nudelsoppan -- ungefär så mycket passade kvinnan i 40-årsåldern in när hon klev på envagnsvagnen, ett par hållplatser efter mig --, i alla fall när man bor i ett av de mer … låt oss kalla det: mindre glamorösa områdena.

Denna kvinna klättrar något högre än undertecknad på samhällets sociala stege. Gissar jag. Hon hade den där klassiska “usch & fy: arbetarpack, blattar och ligister”-uppsynen, ni vet: kvinnan vars läppar bara är ett streck och vars blick tycks säga: “smutsar du ner min väska är du död!”

Jag hade valt att stå, lät mina äldre medmänniskor sitta. Som sig bör. Kvinnan satt. Plötsligt blev platsen bredvid henne ledig. Tittar mig omkring. Ingen annan gör anspråk på platsen, så jag sätter mig. Fick en lång “smutsar du ner min väska är du död!”-blick. Blicken börjar brännas. Vänder mig mot kvinnan:

“Visst vore det bra med ett klasslöst samhälle?”
“…”

Inget svar. Bara bittert stirrande ut genom fönstret och vidare mot oändlig tomhet.

Efter tio minuter indikerade en irriterad harkling att det var dags för henne att gå av. Jag gled vidare i den skumpande vagnen något längre, sen hoppade jag av.

Inga kommentarer: