måndag, december 10, 2012

Att välja sida – fotbollen som politik

Fotboll och politik hör ihop vare sig vi vill det eller ej. Det som i allra högsta grad är medvetna politiska strategier från kapitalister beskrivs som ekonomisk rationalism. Men är det verkligen så simpelt? Genom att bryta ner frågan och se på fotbollen som ett samhälle i miniatyr kan vi lättare tackla dessa frågor. Då kan vi lättare välja sida.

Symbiosen mellan fotbollen och politiken har diskuterats i en tidigare krönika (2012-11-18). Det som gör det grundläggande antagandet till en relativt tacksam uppgift är hur fotbollen är en avspegling av samhället. Vi kan kalla det för ett samhälle i miniatyr. Klassbegreppet är lika väsentligt i debatterandet av fotbollsrelaterade frågor som vilken politisk debatt som helst. Vare sig det rör sig om ett kritiskt förhållningssätt till klubbstyrelsen och klubbens ägandeförhållanden, eller gentrifiering av supporterkulturen. Klassbegreppet är oumbärligt i diskussionen om 51%-regeln där vissa intressen försöker slå sönder medlemsdemokratin i föreningarna och upprätta ett kapitalets diktatur.

Men vi har inte tillräckligt med kapital för att konkurera med merparten av de europeiska ligorna! Självklart är det så, men vem har slagit fast att det främsta syftet med en fotbollsförening är att spela i Champions League eller Europa League år efter år? Märk väl förskjutningen i perspektiv som den moderna fotbollen åstadkommit här. Klubbens värderingar, historia och ryggraden som alla ultras och hängivna supportrar utgör är plötsligt till salu när kapitalet dikterar de nya prioriteringarna: att röra sig i “fotbollens finrum”. Det står dock inte nödvändigtvis i kontrast till viljan att uppnå sportsliga framgångar – men inte till varje pris. Football Club United of Manchester är ett exempel på att sportsliga framgångar inte är överställt allt annat för en del supportrar.

Klassbegreppet är också oumbärligt när vi talar om gentrifieringen är våra läktare. Hur biljettpriserna höjs för att på ekonomisk basis byta ut vissa skikt av supporterna. Vi kan se det i hur bl.a. fotbollsreklamen riktar sig till en mer bemedlade (potentiell) supportergrupp. Klubben blir till en produkt, supportrar till konsumenter och matcher till evenemang.

Läktarna är som sagt ett samhälle i miniatyr. På gott och på ont. Alla samhällsklasser finns representerade på läktarna, om ej inte alltid i samma klubb. Rasism och sexism är beständiga problem, precis som i resten av samhället. Utvecklingen i frågan om rasism och fascism i fotbollen är mer komplex för att seriöst analyseras här, men att utan eftertanke dra likhetstecken mellan gentrifieringen av läktarna och den påstådda reduceringen av rasism/fascism lämnar mycket att önska. Vi får inte glömma att fotbollen inte existerar i ett vakuum avskiljt från resten av samhället.

Men framförallt uppträder ultrasgrupper som politiska autonoma i den moderna fotbollen. Polisbrutalitet är för en ultras i bästa fall en kalkylerad risk och i värsta fall en del av vardagen. Misstänksamheten mot politiker och massmedierna bygger på en lång serie erfarenheter. Ännu tydligare blir saken när vi kommer in på Antifa ultras. Vi kan se dem organiserade i sina respektive MLS-lag och hela vägen till ryska amatörlag. Det handlar om ultras som älskar sina lokala lag samtidigt som dessa ultras också är antifascister. De kommer inte utifrån med diktat eller färdiga manifest. Sådana försök är dömda att misslyckas. De är en del av supporterkulturen och organiserar sig därefter.

Kondenserat handlar politik om att ta ställning, att välja sida. Ultras är väl medvetna om antagonismen i samhället och i fotbollen. Ställningstaganden mot gentrifiering och ägandeformen för våra klubbar har redan nämnts i förbigående. De politiska ställningstaganden sträcker sig även till kritik av korrupta politiker och regeringar. Liverpoolpublikens sånger om Margaret Thatcher är ett lysande exempel, hur Livornos bortafölje skanderade ”Berlusconi, pezzo di merda!” på San Siro är ett annat.

Solidaritetsaktioner på läktarplats är inte heller ovanligt. Klacken är en plats där ultras kan visa sin avsky mot imperialism och kolonialism. I flera fall har den kulturen av opposition smält samman med klubbmärket, även om det inte faller klubbledningarna i smaken. Glasgow Celtic har blivit synonyma med Irlands kamp för självständighet, Athletic Bilbao med baskisk självständighet och Diyarbakirspor med den kurdiska kampen. Tack vare att lagens supportrar och ultras valt sida och tagit ställning för en annan politisk riktning än vad den moderna fotbollen erbjuder.

Serhat Daran

lördag, december 08, 2012

Fotbollen är politikens hemvist

Som olja och vatten? Är skiljelinjen mellan politik (olja) och fotboll (vatten) verkligen så pass grundläggande? Har den alltid varit så, men framförallt, är den moderna fotbollen idag helt avskalad från politik? Handlar det i slutändan inte om vilka ideologiska perspektiv som ges tolkningsföreträde?


”Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor.” – Antonio Gramsci

Calciatore Partigiano
Året är 1931 och platsen är Florens. Fiorentinas nybygge Stadio Giovanni Berta (namngiven efter en död italiensk fascist, men som idag går under namnet Stadio Artemio Franchi) gästas av lokalkonkurrenten Montevarchi i en vänskapsmatch. Hemmalaget står på rad innan avspark och slänger alla högerhänderna i luften. Fascisthälsningen Saluto Romano ackompanjeras med ett leende på nästan allas läppar. Förutom en spelare. Bruno Neri vägrade ta del i den fascistiska propagandan. Det som utmärker Neri är att han svarade med en medveten politisk handling i en redan politiserad kontext. Poesin i Bruno Neris protest stärks av det faktum att han senare i karriären kombinerade fotbollen med anti-fascistisk väpnad kamp tillsammans med partisanerna i den italienska motståndsrörelsen. Även hans kusin Virgilio Neri var en framstående medlem inom partisanrörelsen. Allt detta trots 187 spelade matcher för Fiorentina, en sejour i Torino, och tre landskamper. Bruno Neri stupade den 10 juli 1944 i en eldstrid med tyska nazistsoldater. Han dog 33 år gammal. Hemmaarenan för Faenza Calcio, klubben där Bruno Neri spenderade sina fyra sista år i livet, pryds nu av hans namn. Bruno Neris antifascistiska gärning är därmed förevigad i namnet på samma fotbollsplan som han en gång i tiden smekte passningar på.

Den moderna fotbollens reaktionära karaktär
Men det var då, Adolf Hitler och Bentio Mussolini (grundaren till Italiens högsta division Serie A) använde sport för att stärka den nationella samhörigheten och för att sprida sin propaganda till massorna. Eller? Den som har någorlunda koll på fotbollen i Turkiet vet hur namngivandet av bland annat fotbollsarenor fungerar som ett politiskt slagträ i upprätthållandet av en kolonialpolitik mot framför allt kurderna. Diyarbakir Atatürk Stadyumu är ett exempel. Att i sammanhanget inte se politiken i den tidigare italienske premiärministern Silvio Berlusconis ägande av A.C. Milan sedan 1986 vore också en intellektuell prestation av sällan skådad rang.

Men det gäller inte västra Europa! Eller? Den moderna fotbollens kanske starkaste fäste i Europa är England. Om vi för denna gång bortser från den uppenbara politiska roll som sponsorer spelar (tänk på debatten om Wonga och Newcastle United) och istället tittar på matchen mellan Everton och Sunderland (2012-11-10). De två lagens matchtröjor pryddes av vallmoblommor, precis som många andra brittiska lag. Vallmoblomman var ursprungligen en symbol för att minnas de stupade under första världskriget, under det som kallas för Hågkomstens dag, men har också blivit en symbol för de som stupat för Samväldet, det vill säga det brittiska imperiet, sedan 1914. Tränare och spelare ställde alla upp för att hedra minnet av den brittiska kolonialmakten.

Förutom en spelare. Sunderlandspelaren James McClean. McClean bad om att få bära sin vanliga matchtröja och spelade utan vallmoblomman. Även om McClean valt att inte uttala sig om sin aktion blir handlingens politiska karaktär omisskännlig med tanke på att han föddes i Derry, Nordirland, där brittiska soldater 17 år tidigare mördade 14 civila under Bloody Sunday (inte långt från Creggan Estate där McClean växte upp). Även Glasgow Celtics ultrasgrupp Green Brigade genomförde för två år sedan en massprotest mot samma fenomen från läktarplats. De vecklade ut en banderoll med budskapet: “Your deeds would shame all the devils in hell. Ireland, Iraq, Afghanistan. No Bloo[d]stained poppy on our Hoops [smeknamn för Celtic, förf. anm.]”. De panikartade dementierna från klubbledningen kom som ett brev på posten, men Green Brigade stod på sig.

Den röda tråden mellan fotboll och samhälle
Men det är begränsat till fotbollsarenan! Eller? Det kanske är på modet att efter klassisk liberal idétradition försöka isolera samhällets beståndsdelar från varandra, men det gör oss inte ett dugg visare om sakernas tillstånd. Hur kan vi annars förklara att en 19-årig kille från Canterbury blev anhållen av polis för att ha delat en bild av brinnande vallmoblommor på sin Facebook? Vi har möjlighet att förstå händelsen om vi sätter den i värld i greppet av terrorismlagar i 11 septemberattentatens efterdyningar. Lagar som används för att fängsla politiker, journalister, aktivister runt om i världen. I Italien minns vi Livornosupportrar hur vårt lags organiserade tifosi i Brigate Autonome Livornesi (BAL) upplöstes efter en terrorstämpling. Ja, du läste rätt, en terrorstämpling av en supportergrupp med noll bombattentat och mord(försök) på sitt samvete. Det är inte heller en hel ocean av skillnader mellan italienska polisens mord på politiske aktivisten Carlo Giuliani, Laziosupportern Gabriele Sandri eller spansk polis dödliga våld mot Athletic Bilbaosupportern Iñigo Cabacas Liceranzu.

Vi gör oss själva en björntjänst genom att idémässigt separera politiken från fotbollen, då den är fullkomligt drypande av politik. FIFA-presidenten Sepp Blatters förnekande av rasism inom fotbollen och homofobiska uttalanden är en del av det. Myntets andra sida är hur ultras organiserat sig mot fascism, diktaturer och den nyliberala ekonomiska krisens nedskärningar. Tidigare rivaler har i många fall slutit upp för att verka som en progressiv politisk motvikt. I Egypten, i Spanien, i Grekland. Att försöka hålla fotbollen fri från politik är inte bara en hycklande handling, det är att reducera fotbollen till en produkt som konsumeras i ett sterilt sammanhang. Frågan är därför vilken typ av politik vi vill ha inom, inte bara fotbollen, utan hela samhället.

Serhat Daran