måndag, december 10, 2012

Att välja sida – fotbollen som politik

Fotboll och politik hör ihop vare sig vi vill det eller ej. Det som i allra högsta grad är medvetna politiska strategier från kapitalister beskrivs som ekonomisk rationalism. Men är det verkligen så simpelt? Genom att bryta ner frågan och se på fotbollen som ett samhälle i miniatyr kan vi lättare tackla dessa frågor. Då kan vi lättare välja sida.

Symbiosen mellan fotbollen och politiken har diskuterats i en tidigare krönika (2012-11-18). Det som gör det grundläggande antagandet till en relativt tacksam uppgift är hur fotbollen är en avspegling av samhället. Vi kan kalla det för ett samhälle i miniatyr. Klassbegreppet är lika väsentligt i debatterandet av fotbollsrelaterade frågor som vilken politisk debatt som helst. Vare sig det rör sig om ett kritiskt förhållningssätt till klubbstyrelsen och klubbens ägandeförhållanden, eller gentrifiering av supporterkulturen. Klassbegreppet är oumbärligt i diskussionen om 51%-regeln där vissa intressen försöker slå sönder medlemsdemokratin i föreningarna och upprätta ett kapitalets diktatur.

Men vi har inte tillräckligt med kapital för att konkurera med merparten av de europeiska ligorna! Självklart är det så, men vem har slagit fast att det främsta syftet med en fotbollsförening är att spela i Champions League eller Europa League år efter år? Märk väl förskjutningen i perspektiv som den moderna fotbollen åstadkommit här. Klubbens värderingar, historia och ryggraden som alla ultras och hängivna supportrar utgör är plötsligt till salu när kapitalet dikterar de nya prioriteringarna: att röra sig i “fotbollens finrum”. Det står dock inte nödvändigtvis i kontrast till viljan att uppnå sportsliga framgångar – men inte till varje pris. Football Club United of Manchester är ett exempel på att sportsliga framgångar inte är överställt allt annat för en del supportrar.

Klassbegreppet är också oumbärligt när vi talar om gentrifieringen är våra läktare. Hur biljettpriserna höjs för att på ekonomisk basis byta ut vissa skikt av supporterna. Vi kan se det i hur bl.a. fotbollsreklamen riktar sig till en mer bemedlade (potentiell) supportergrupp. Klubben blir till en produkt, supportrar till konsumenter och matcher till evenemang.

Läktarna är som sagt ett samhälle i miniatyr. På gott och på ont. Alla samhällsklasser finns representerade på läktarna, om ej inte alltid i samma klubb. Rasism och sexism är beständiga problem, precis som i resten av samhället. Utvecklingen i frågan om rasism och fascism i fotbollen är mer komplex för att seriöst analyseras här, men att utan eftertanke dra likhetstecken mellan gentrifieringen av läktarna och den påstådda reduceringen av rasism/fascism lämnar mycket att önska. Vi får inte glömma att fotbollen inte existerar i ett vakuum avskiljt från resten av samhället.

Men framförallt uppträder ultrasgrupper som politiska autonoma i den moderna fotbollen. Polisbrutalitet är för en ultras i bästa fall en kalkylerad risk och i värsta fall en del av vardagen. Misstänksamheten mot politiker och massmedierna bygger på en lång serie erfarenheter. Ännu tydligare blir saken när vi kommer in på Antifa ultras. Vi kan se dem organiserade i sina respektive MLS-lag och hela vägen till ryska amatörlag. Det handlar om ultras som älskar sina lokala lag samtidigt som dessa ultras också är antifascister. De kommer inte utifrån med diktat eller färdiga manifest. Sådana försök är dömda att misslyckas. De är en del av supporterkulturen och organiserar sig därefter.

Kondenserat handlar politik om att ta ställning, att välja sida. Ultras är väl medvetna om antagonismen i samhället och i fotbollen. Ställningstaganden mot gentrifiering och ägandeformen för våra klubbar har redan nämnts i förbigående. De politiska ställningstaganden sträcker sig även till kritik av korrupta politiker och regeringar. Liverpoolpublikens sånger om Margaret Thatcher är ett lysande exempel, hur Livornos bortafölje skanderade ”Berlusconi, pezzo di merda!” på San Siro är ett annat.

Solidaritetsaktioner på läktarplats är inte heller ovanligt. Klacken är en plats där ultras kan visa sin avsky mot imperialism och kolonialism. I flera fall har den kulturen av opposition smält samman med klubbmärket, även om det inte faller klubbledningarna i smaken. Glasgow Celtic har blivit synonyma med Irlands kamp för självständighet, Athletic Bilbao med baskisk självständighet och Diyarbakirspor med den kurdiska kampen. Tack vare att lagens supportrar och ultras valt sida och tagit ställning för en annan politisk riktning än vad den moderna fotbollen erbjuder.

Serhat Daran

Inga kommentarer: