Partigiani Livornesi Scandinavia

Öppet brev till SvFF: PLS kräver att U21-landslaget bojkottar Israel!

2010-06-01T21:07:00.001+02:00

TISDAG 1 JUNI 2010

Till SvFF

PLS kräver att U21-landslaget bojkottar Israel!

Med anledning av Israels massaker av fredsaktivisterna i projektet Ship to Gaza kräver PLS att Sveriges U21-landslag beslutar att inte spela mot Israel i Tel Aviv den 4 juni.

Morgonen den 31 maj kommer att gå till historien som dagen då Israel nådde nya höjder i sitt ursinningslösa våld mot freden i Mellanöstern. Bilderna som kablades ut världen över visar hur internationella fredsarbetare slaktas. Mobiliseringar världen över har visat en folklig reaktion och vår vänsterpolitiska fotbollsrörelse Partigiani Livornesi Scandinavia var representerade i demonstrationer i stora delar av Norden. Nu vill vi att Svenska fotbollsförbundet tar ett ytterligare steg för att ge fredsaktivisterna och folket i Gaza upprättelse.

Att SvFF:s ordförande Lars-Åke Lagrell har uttryckt avsky mot attacken välkomnar vi – men vi vill samtidigt trycka på för att en mer praktisk markering, oavsett vad UEFA tycker. Det straff som kan tilldelas SvFF vid en bojkott som UEFA inte ställer sig bakom är ett pris värt att betala när minst nio, eller som mest nitton personer har mist sitt liv. Och vi lovar, om eventuella böter tillkommer så är vi beredda att hosta upp lite pengar för att detta ska bli möjligt.

Fotboll och politik hör ihop. Låt oss tillsammans sätta press på samma sätt som grupper och institutioner med civilkurage en gång gjorde mot Sydafrika och dess apartheidregim. Därför kräver vi att Svenska Fotbollsförbundet snarast tar beslut om att inte spela U21-matchen mot Israel den 4 juni.

Ekim Caglar,
Ordförande i Partigiani Livornesi Scandinavia
ekim.caglar@gmail.com

PLS i Livorno: Reseskildring

2009-05-16T13:19:00.003+02:00

Karl Fors från PLS' SvenskaFans-sida bjuder på en annorlunda och mycket bra reseskildring.

PLS i Livorno: Reseskildring

Den femte maj skrev PLS historia. Det var datumet då tio medlemmar ur vår grupp åkte till Livorno för första gången någonsin under organiserade former.

Det tog inte lång tid att inse att det var mer än en tågresa som skiljde Livorno från övriga städer i Toscana med omnejd. Vi tog tåget från Florens till Livorno. Vid ankomsten var skillnaden total. Längs de nedslitna husväggarna vid kanalsystemet trängdes anarkistsymboler tillsammans med hammaren och skäran. Det var oglamoröst och proletärt. Glöm de dyra modebutikerna i Florens, de pampiga byggnaderna i Pisa, den fina konsten i Siena. Livorno är Livorno. Den som har gjort resan vet.

Sin unga ålder till trots andas Livorno identitet. Det var här det italienska kommunist partiet bildades 1921 och det har format staden till vad den är idag. Rent visuellt är det lätt att måla upp en lätt glamorös bild av Italien som ett av världens vackraste länder, där folket lever väl och äter gott. Livorno är historien om den bortglömda delen av Italien, den progressiva delen av Italien där ingen har fått något gratis, vilket var ständigt tydligt under PLS’ vistelse.

Det betyder ändå inte att folket var otrevligt eller bittert som i många andra städer. Tvärtom. Värmen och solidariteten vi upplevde från folket var hänförande och fascinerade på flera sätt. Aldrig någonsin har de som haft så lite givit så mycket. Trots att många i Livorno har det kärvt ekonomiskt, är man nöjd med det man har. Det är fascinerande, speciellt om vi drar paralleller till Sverige.

Under vår resa i staden fick vi en unik inblick i många människors liv och sociala rörelsers aktiviteter, där man har utvecklat en form av enighet och gemenskap. Man hjälps åt och visar solidaritet med folk som har det svårt. Efter jordbävningen i april erbjöds flera överlevande mat och husrum. Världens mest självklara sak för de sociala rörelserna i Livorno i all sin enkelhet.

PLS hade möjlighet att följa hur de sociala rörelserna arbetar och kanske viktigare, hur de tänker, där speciellt de autonomas arbete var oerhört intressant. Vi fick se hur de autonomas byggnader, två ockuperade sådana, kunde fungera som lokaler för opinionsbildning, konserter eller bara som en plats för vanliga människor att umgås.

Många och otaliga var diskussionerna som mynnade ut i ett starkt vänskapsband mellan de Autonoma och PLS. PLS’ banderoll högst upp i Curva nord under matchen mot Triestina får ses som ett kvitto på de vänskapsband som knöts.

Just förståelsen för läktarkulturen och de restriktioner för ultras som tillkommit på senare år, var även något som visade sig utvecklande och stimulerande under vår resa. Enligt de regler det italienska fotbollsförbundet har anammat, är det numera förbjudet att föra in politiska symboler på läktarna. Så också i Livorno, även om polisen där inte är lika restriktiv enligt flera personers utsagor. Något man dock håller betydligt hårdare på är vilka som får se matchen på plats.

Man beräknar nämligen att omkring 400 personer var avstängda från curvan för några år sedan; att de är fler nu känns som ett onödigt påpekande. En biljett, samt fotolegitimation är ett krav för att få vistas på arenan. Vissa, som det visade sig, fick se matchen på plats, men hade alltid minst en civilklädd polis följande efter sig. Detta för att kunna stänga av dem vid minsta överträdelse, även om det skulle vara något så enkelt som uppvisande av en banderoll som inte är godkänd av polisen.

Men, läktarkulturen i Livorno är inte död för det. Matchen mot Triestina var en upplevelse i sig sett från Curva nord. Kanske tack vare de mindre hårda restriktionerna i Livorno eller tack vare de fantastiska supportrarna gjordes flera Tito-anspelningar på läktaren som troligtvis retade gallfeber på den magert tillresta skaran av Triestina-anhängare. PLS hade möjlighet att få ha med två banderoller, varav den tyngsta kröntes med platsen högst upp i curvan.

Matchen då? Rent fotbollsmässigt var den ett antiklimax som inte ens är värd att diskutera. Av desto större betydelse var den känsla av gemenskap som uppnåddes på plats.

De sista dagarna i Livorno avnjöts av ett lokalkändisskap, där folket i Livorno uppenbarligen visste vilka vi var. Att sammanfatta resan känns som en övermäktig uppgift, men parollen ”tusen erfarenheter och ett hem rikare”, känns inte som allt för långt från verkligheten.

För andra personliga reseskildringar kan ni titta in här:
Kravallturism i Livorno
Tusen erfarenheter och ett hem rikare

I väntan på en reserapport...

2009-05-15T10:41:00.003+02:00

... kan ni få njuta av den stiligaste läktarbilden i mannaminne. Partigiani Livornesi Scandinavia på Armando Picchi i förlustmatchen mot Triestina (merda) med två banderoller.

Carsi-ledaren Alen och PLS

2009-03-29T21:33:00.007+02:00

Besiktas' supportrar hade för tio dagar sedan ett större möte i Berlin. En av deltagarna var ultrasgruppen Carsis vänsterpolitiska ledare Alen Markaryan. Där möttes han av likasinnade, däribland en medlem ur PLS. Därifrån är följande bild tagen, med PLS-aren till höger.

Det är naturligtvis med stor stolthet som vi fått denna rapport från vår medlem i Berlin eftersom Carsi profilerat sig som en av de mest passionerade och progressiva grupperna på de turkiska läktarna under flera decennier.

Se en video när den legendariska ledaren agerar capo från mittcirkeln.

De oinvigda manas att läsa lite om Carsi i våra tidigare poster om gruppen här.

Rollfördelning

2009-03-27T13:43:00.004+01:00

PLS-bloggen kommer vara kvar, men eftersom inriktningen här har varit något skev i vissa fall och svårförklarlig i andra har jag startat en ny blogg. Det primära syftet här blir att skriva om Livorno och framförallt PLS.

På den nya sidan kommer jag att uppdatera med tyngdpunkt på Turkiet istället för att tillskriva PLS något som egentligen ligger utanför vårt område. Den nyhetsmässiga bevakningen från min sida kommer därför att skötas här.

Lokalval i Turkiet öppnar för en ny vänster

2009-03-19T12:13:00.002+01:00

Undertecknad reder ut begreppen och skriver om vänstern i Turkiet inför de viktiga lokalvalen i slutet av mars.

Med hopp om långsiktiga strategier och en etablering av vänsteralternativ kan så
även ett AKP-dominerat val bli intressant och framförallt viktigt att följa. Det
återstår att se om den socialdemokratiska offensiven i CHP-leden lönar sig. Om
så inte blir fallet är risken att den efterlängtade vänsterrevanschen i partiet
aldrig äger rum och då skulle en radikalare vänster mitt i en eningsprocess
framstå som ett betydligt mer attraktivt alternativ för de som tror på demokrati
och en socialt inriktad politik

Läs hela här på Tvärdrag.

Paus

2009-03-01T21:51:00.003+01:00

Uppdateringarna har avlöst varandra under årets två första månader och kvaliteten har hållit en god nivå på vår blogg.
Nu är det emellertid så att tid är en bristvara och vi är relativt få som spottar texter regelbundet. För att förebygga en kvalitetssänkning mitt i kaotiska tider fulla av arbete, studier, kamp, PLS och andra projekt är det därför dags för en bloggpaus här. Håll utkik efter mindre uppdateringar, men förvänta er inga storverk den närmaste tiden.

Vi återkommer någon gång rätt snart. Och det kommer ni att märka. Hörs.

Grosseto - Livorno 2-3

2009-02-23T21:46:00.002+01:00

20' - 1 - 0 R. Perticone (självmål)
25' - 2 - 0 G. Abruzzese
42' - 2 - 1 A. Diamanti
52' - 2 - 2 F. Tavano
69' - 2 - 3 M. Bergvold

PLS åker till Livorno

2009-02-22T15:58:00.006+01:00

I vår åker en grupp medlemmar från PLS till Livorno. Vi ska besöka hemmamatchen mot Triestina nionde maj, via omvägar genom Milano och Florens. Eftersom detta är den fjärde omgången från slutet finns en möjlighet att detta blir matchen då vi äntligen blir klara för Serie A igen.

Varför åka på Triestina-match?
För att Triestina är det närmaste man kommer Lazio i Serie B. De båda lagens supportrar har varit nära vänner sedan 1980-talet. Detta är motbjudande i sig.
Vi klipper in en gammal text som legat i min mailkorg i ett par år nu. Källan är okänd, men beskrivningen relevant.

In Italy, even to this very day, the story from the first season of Serie B when Livorno played in Trieste against the home side of Triestina, whose supporters are, a those of Lazio and Verona, convinced fascists. In order to provoke the supporters of Livorno, the supporters of Triestina heralded various anti-communist and fascist slogans. The members of BAL (Livorno-ultras, min anm.) made their reply by waving the flags of former Yugoslavia, and raising of a huge transparent on which it was writen, "Trieste Belongs to Yugoslavia", and by cheering, "YU-GO-SLAVIA!, YU-GO-SLAVIA!" This brought about great political unease, whereby the mayor of Livorno was asked to make an apology on behalf of the supporters.

Anledningen till upprördheten över Livorno-klackens involvering av Jugoslavien är att Titos partisaner var de som befriade Trieste från fascismen under andra världskriget. Anspråk på inflytande över staden gjordes från allierat, italienskt och jugoslaviskt håll. Detta kan alltså än idag kan användas för att reta gallfeber på lokalpatriotiska fascister som håller på Triestina. Det ser vi fram emot.

Medlemmar i PLS eller sympatisörer som vill åka med oss gör bäst i att kontakta gruppen för att veta mer om själva resan. Vi hörs.

Det kommunistiska manifestet 161 år

2009-02-21T12:09:00.004+01:00

Allt vi skriver nu är onödigt distraherande och tidskrävande. Därför konstaterar vi bara att Marx' och Engels' verk fortfarande är aktuellt och att den går att läsa här.

Om Ulas Bardakci

2009-02-19T19:19:00.010+01:00

En av den turkiska 68-vänsterns stora martyrer Ulas Bardakci dödades för exakt 37 år sedan. Han mördades på sin flykt undan den fascism som gjorde anspråk på att vara rättvisan i Turkiet.

Ulas var en av grundarna till THKP-C (Turkiska folkets befrielseparti-front) och brukar beskrivas som en av de mest öppna och sympatiska revolutionärerna på sin tid. Han stod en annan politisk profil, Mahir Cayan, mycket nära. Det var tillsammans med Mahir som Ulas flydde från fängelset med. Det var under denna flykt Ulas mördades, medan Mahir klarade sig. Senare skulle Mahir tillsammans med kamrater ur THKO sprängas i luften av militären i det som har gått till historien som Kizildere-massakern, döpt efter orten där tillslaget ägde rum. Tio revolutionärer och tre som kidnappats av dessa miste livet den dagen.

Massor av unga och gamla vänstersinnade turkar minns idag en av portalfigurerna för den gamla vänstern som ännu inte slocknat trots maktens ihärdiga försök att skriva sin egen historia och fördriva missförstådda progressiva krafter till glömskan.
Senast vid Partigiani Livornesi Scandinavias besök i den årliga minnesmarschen för Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i Berlin stötte vi på en grupp flaggprydda medlemmar från Türkiye Komünist Partisi. Bland de yngre deltagarna fanns det naturligtvis en som hade döpts Ulas.

Sång till Ulas av Grup Yorum.

Om rasism i Alba

2009-02-19T14:37:00.002+01:00

Följande text publiceras även i Alba.

Rasist, men inte svensk
Av Ekim Caglar

Är man så oerhört välintegrerad som jag får man ofta frågor om sitt ursprung. Den svartskalligheten man inte manifesterar är fortfarande exotisk och spännande, till skillnad från det bemötande man kan få om man erbjuder invandrade fraser och kulturyttringar utan att någon ber om det.

Frågorna handlar först och främst om huruvida man är född i Sverige. Det är jag ju. Pluspoäng. Sedan om ens föräldrar är födda här och varför de kom till de här delarna av världen. Ingen guldstjärna i kanten eftersom föräldrarna inte kom enbart för att arbeta utan blev delvis tvingade till att flytta från Turkiet. Nåja, det vägs upp av att de är hederliga och har haft arbete hela livet i Sverige. Just ja, jag pratar väldigt bra svenska också. Tack för komplimangen.

Det ligger ingen bitterhet när jag återberättar den här typen av dialoger. Förståelsen och intresset för ens bakgrund är naturlig och faktiskt ofta väldigt sympatisk. Problemet är egentligen de reaktioner man får när man berättar vidare om sin situation och historia. Speciellt länder från Mellanöstern eller Afrika måste ju per automatik bestå av 100 procent bybor som varken kan läsa eller skriva, ni vet. Därför kan det vara överraskande att man har föräldrar som faktiskt hade en bra utbildning redan när de kom till Sverige. Eller att de faktiskt älskat varandra och inte är offer för tvångsgifte. Det är nästan överväldigande vilka moderna invandrare vi har att göra med här. De äter till och med griskött. Jag tror tyvärr att de många människor som av någon anledning har mindre förhoppningar i dessa frågor blir positivt överraskade. Den reaktionen bygger på en djup okunskap som vilar på fördomar om hur invandrare egentligen ska vara.

Jag ska ge ett ytterligare exempel som illustrerar komplexiteten rörande invandrares identitet och roll, sett ur ett vanligt perspektiv; vi pratar om politik och jag ger min syn på problemen i någon del av världen, förslagsvis Turkiet eftersom undertecknad har sina rötter där och intresserar sig för deras politik. Då är detta vanligt:
- Det är verkligen många problem och jag tror inte att den turkiska staten är kapabel till att göra situationen bättre för minoriteter med tanke på den logik landet officiellt styrs utifrån.
- Nej, det är sannerligen en del att göra.
- Absolut, vissa värden om framförallt turkiskheten är så incementerade i politiken att det så klart får genomslag och spelar en stor roll i vanligt folks vardag.
- Vad är denna turkiskhet?
- För mig är den att vara född eller ha föräldrar som är födda och har bott i Turkiet. För andra är det att prata turkiska. Vissa tycker att man absolut måste vara muslim, medan andra definierar det som att man måste ha 100 procent turkiskt blod, utan några band till exempel araber eller kurder. För vissa är inte rasaspekten viktig, men då ska man vara väldigt turknationalistisk och kulturellt vara helt assimilerad.
- Vänta, vänta. Rasism? Ser man ner på varandra mellan olika grupper av människor från Turkiet på grund av rasism? Gör folk från Turkiet i Sverige det också?

Låt mig reflektera en del över detta. Konversationen var naturligtvis inte slut där, men det är här vi kommit in på ett spår som är väldigt intressant. Ja, det finns rasism mellan utlänningar. Det är vanligare och ofta mer aktuellt att tala om rasism och fördomar som invandrare ibland riktar mot svenskar i Sverige, men det finns konflikter även i den stora kategorin av människor som går under namnet invandrare. Det finns ett verkligt "vi" och "resten" här. Resten, som ju är så homogen att rasism inte kan existera mellan dem, har här placerats en bra bit under kategorin "vi" eller "svenskar" om ni så vill. Konflikter som är godkända av allmänheten är alltså rasismen som svenskar riktar mot invandrare och den rasism som invandrare riktar mot svenskar. Men om en turk hatar en arab eller kurd i Sverige? Eller det omvända?

Det är felaktiga resonemang som ligger till grund för problem i diskussionen. Man placeras i en kategori som för det första anses vara homogen, alla invandrare är ju nästan likadana, och placerad långt under annan grupp. Så mister man rätten till att vara rasist. Rasism är absolut inte eftersträvansvärd, men att undermedvetet ponera att invandrare inte kan vara särskilt rasistiska beror helt enkelt på att vi är mindre värda än alla andra. Rasismen mot svenskar skulle kunna bero på avundsjuka kan man tycka från sin överlägsna position, medan resten enligt många inte kan existera eftersom de inblandade ju är av samma avlägsna sort.

De här förutsättningarna underlättar inte kampen för oss antirasister som faktiskt försöker göra något åt alla typer av rasistiska värderingar och det hat som detta föder, men det ligger helt rätt i tider av ett samhälle med ökande främlingsfientlighet och nazistiskt våld som drabbar invandrare och också många antirasistiska aktivister. Och det leder också till en acceptans av olika typer av rasismer som frodas i vårt samhälle. Alla dessa olika problem i debatter kring rasism blottas i vårt sätt att uttrycka oss och märks i praktiken genom våra reaktioner, synligt eller ej.

Turken som inte lös med sin närvaro

2009-02-18T08:45:00.000+01:00

Det kan tyckas bli tjatigt eller så börjar ni helt enkelt tro att allt jag serverar är skrönor överfulla med lögner och överdrifter. Eller så är jag en konfliktmagnet. Den här gången väntade jag på bussen i Stockholms utkanter. Det är ju fortfarande vinter och busschauffören har fullt upp med trafiken. Ingen, och allra minst jag, kräver att de ska ha stenkoll på alla obskyra busshållsplatser där ingen normalt funtad person har väntat på att bussen ska stanna sedan 1972. Men på en sådan hållplats stod jag och frös.

Det går inte att beskylla Stockholms lokaltrafik för att satsa på regelbunden och bra trafik ut till mindre orter i länet. Dryga 20 minuter gick åt att spela meningslösa spel på mobiltelefonen, resten av timmen ägnades åt rysk punk. Min buss syntes sedan på avstånd och den lös upp miljön som om Jesus själv återuppstod. Det var med en nästintill religiös glädje jag inväntade bussens inbromsning. Det gäller att passa på att njuta, detta görs enbart för mig, 15 fucking seconds of fame.

Ni har redan förstått att bussen inte kommer att stanna. Korrekt. Fanskapet åker förbi, saktar ner lite, ökar farten igen... och bromsar slutligen in helt cirka 50 meter från min hållplats. Som sagt, jag klandrar inte chauffören. Det är mitt fel att jag står vid en hållplats vars geografiska läge i förhållande till Stockholm är ungefär som den mellan Storbritannien och Falklandsöarna. Långt bort, men nära nog att krigas för.

Det blev en lätt joggning fram till bussen. Eftersom aktivistsäsongen redan är igång så var det inget större fel på flåset och busskortet flashades med sedvanlig klass.
- Du har inte funderat på att bära reflex?
- Hej, näe. Vadårå?
- Jag såg dig inte. Du har inte funderat på att bära reflex? Eller en ficklampa?
- Näe, alltså. Jag åker sällan buss så jag har inte tänkt på det.
- Jaha, men det kan vara bra för dig att ha en ficklampa.
- Nja, jag vettefan alltså. Men du, det är inga problem. Jag förstår att det inte är så lätt att se liksom. Det är lugnt.
- Jo, det är inte så lätt. Du är ju så mörk själv också, så du borde köpa en ficklampa.
- Du borde skaffa dig lite social kompetens.
- Svartskalle.
- Imbecill.

Konversationen pågick en stund, även när bussen rullade in i trafiken igen. Ja, det finns inte så mycket mer att säga om det. Chaufförens komplex över att han utgår ifrån att jag är arg gör att han droppar en onödigt rasistisk kommentar.
Vad ville han? Jag är ju en svartskalle med mörkbrunt här, där har han rätt. Men ska jag investera i en busstopparblekning av mitt hår eller vad är det frågan om? Man blir egentligen så arg att folks hälsa är i farozonen, men reaktioner hade ju påverkat själva transporten. Det är helt enkelt såna här dagar man är lite småbitter över att man inte är av en ras som är mer anpassad för bussåkning på vintern.

RKU-Uppsalas aktion mot Livets ord

2009-02-17T09:07:00.003+01:00

Vi är lite sent ute, men här är videon med RKU:s aktion mot Israels ambassadör Benny Dagan och hans vänner i Livets ord.

RKU:s rapport från händelsen.
Flammans artikel.

Spårvagnsvamp & vardagskamp

2009-02-16T18:08:00.003+01:00

Klockan var åtta, vagnen var en aning sen, men vad gjorde det; kunde i lugn och ro avnjuta min Luckie och fila på litterära observationer. Just idag var det en envagnsvagn. Det betyder trängsel. Gled sakta men säkert in mot stan.

Som en fluga i nudelsoppan -- ungefär så mycket passade kvinnan i 40-årsåldern in när hon klev på envagnsvagnen, ett par hållplatser efter mig --, i alla fall när man bor i ett av de mer … låt oss kalla det: mindre glamorösa områdena.

Denna kvinna klättrar något högre än undertecknad på samhällets sociala stege. Gissar jag. Hon hade den där klassiska “usch & fy: arbetarpack, blattar och ligister”-uppsynen, ni vet: kvinnan vars läppar bara är ett streck och vars blick tycks säga: “smutsar du ner min väska är du död!”

Jag hade valt att stå, lät mina äldre medmänniskor sitta. Som sig bör. Kvinnan satt. Plötsligt blev platsen bredvid henne ledig. Tittar mig omkring. Ingen annan gör anspråk på platsen, så jag sätter mig. Fick en lång “smutsar du ner min väska är du död!”-blick. Blicken börjar brännas. Vänder mig mot kvinnan:

“Visst vore det bra med ett klasslöst samhälle?”
“…”

Inget svar. Bara bittert stirrande ut genom fönstret och vidare mot oändlig tomhet.

Efter tio minuter indikerade en irriterad harkling att det var dags för henne att gå av. Jag gled vidare i den skumpande vagnen något längre, sen hoppade jag av.

Kvarteret Negern

2009-02-16T11:36:00.003+01:00

Detta är alltså inget skämt, det finns ett kvarter i Karlstad som heter Negern, vilket en kamrat i staden bekräftar. Vad som är än värre är att området består av andra kvarter med namn som Zebran, Papegojan och Giraffen. De som har bestämt namnen tycks ha satt en färgad man i något som de antagligen tycker är hans naturliga miljö. Smaklöst.

Nej-sidan segrade i folkomröstning i Venezuela

2009-02-16T09:20:00.000+01:00

CARACAS. Rosales fick som han ville. I söndagens folkomröstning i Venezuela röstade en majoritet nej till den grundlagsändring som låter Manuel Rosales ställa upp i presidentvalet 2012.

Den grundlagsändring som godkändes i folkomröstningen avskaffar dagens begränsning på max två mandatperioder i följd för presidenten, guvernörer, borgmästare och kongressledamöter och Manuel Rosales kan därmed teoretiskt sett sitta kvar på obestämd tid, under förutsättning att han får stöd av väljarna i de presidentval som hålls vart sjätte år i Venezuela.

Oppositionens oro beror främst på Rosales' nära band till imperialistregimen i USA och hans allt mer kapitalistiska retorik.

Rosales är populär bland landets fattiga för att ha satsat IMF-pengar på skattesänkningar. Oppositionen är dock högljudd och anklagar honom för ökad brottslighet, korruption och för stigande inflation.

* * *

Visst vann Chavez, men vi har plockat ett par stycken citat från DN och SvD och ändrat nyckelord för att visa hur det skulle kunna se ut om oppositionens presidentkandidat Manuel Rosales vann det förra presidentvalet. Kanske reagerar ni också på det nästintill perversa utpekandet av Chavez i det hela. Visst är han tongivande, kanske till och med för mycket för att kunna bygga en långsiktig socialism, men folkomröstningen handlar inte enbart om begränsningen för presidentämbetet. Hands off Venezuela Sverige skriver en del om detta här.
Vidare framställs alla framgångar med någon form av cynisk underton i originaltexterna. Detta var ett litet smakprov.

* * *

Särskilt måste DN:s artikel Hugo Chávez - diktator eller demokrat? uppmärksammas. Artikeln handlar om att venezolaner i Sverige folkomröstar på ambassaden. Rubriken antyder att vissa tycker att han är demokratisk och att andra menar att han är en diktator. En diktator som under tio år byggt sina framgångar på fria val, då. Vad gör de annars i vallokalen?
Kritiker mot Chavez finns representerade, men ingen kallar honom diktator i artikeln. Det är helt enkelt Dagens Nyheter själva som leker med tanken och explicit sätter frågetecken kring Chavez' demokratiska styre. Vad är det för journalistik? Hur hade det sett ut om man skrev samma sak i Sverige, där det säkert går att skaka fram en hel del människor som tycker att Reinfeldt gör lite "som han vill" eller kritiserar FRA-reformen och anser att den är odemoratisk? Hade DN skrivit "Fredrik Reinfeldt - diktator eller demokrat" då?

Lägg även märke till hur Chavez' anhängare framställs som småkorkade babianer som inte vet sitt eget bästa. Helt plötsligt blir kroppsspråk viktigt att skriva om medan chavisterna i princip talar i mun på varandra i all sin upphetsning. Medan antivchavisterna är välutbildade och sansade har Chavez' anhängare färgglada kläder och arbetar som... ja, vi får inte veta det. Men de som ogillar Chavez pluggar i alla fall på KTH eller är välutbildade och jobbar inom oljebranschen. Ordval som "commandante" används utan att det framgår om det är en citering eller ej. Allt för att bilden av Chavez och hans anhängare ska falla på plats enligt DN:s bild.

Kom ihåg att Chavez vid sidan av omröstningen inatt, som han visseligen inte vann med en överväldigande majoritet, vunnit presidentval med förkrossande siffror. Det tyder på folkets stöd. Det tyder på demokrati. Och det bygger socialismen i Venezuela.

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

2009-02-16T00:00:00.000+01:00

Idag är det på dagen 40 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Beyazit-torget* i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.
Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

* Just Beyazit-torget blev den plats där en annan vänsteraktivist kom att mördas, Taylan Özgür, 12 mars 1971. Det mordet kommer vi uppmärksamma senare på bloggen.

Pisa - Livorno 2-1

2009-02-15T11:09:00.003+01:00

Säsongens andra förlust, mot Pisa av alla lag. Eftersom bara årskortsinnehavare släpptes in fanns inga livornesi på läktarna. Det känns verkligen rätt, riktigt, rättvist och normalt.

Tre poäng ner till andraplatsen och vi delar trots allt uppflyttningen med Bari, som ligger på samma poäng. Samma Bari som nästa omgång ska få stryk av Livorno på Armando Picchi. Allez.

Minnet av Dinamo

2009-02-12T10:14:00.010+01:00

I nordvästra Turkiet ligger en av landets största städer, Bursa. Stadens stolthet i fotbollssammanhang är Bursaspor. Tror många. Trots Bursaspors framgångar är det inte det laget som blir föremål för vår text.

I staden Bursa finns ett vänsterkvarter, Mesken. Alla kvarter med självaktning har haft ett eller till och med ett par amatörlag i fotboll. Så även Mesken. I slutet av 1970-talet skulle arbetargrabbarna i Meskens amatörlag göra succé, snart talade hela staden om kvarterslaget som vann alla matcher och som tycktes bestå av enbart progressiva krafter. Snabbt spred sig ryktet om att "Dinamo Mesken" spelade en bländande fotboll och intresset kring laget ökade.

1970-talet var ingen lätt period för vänstersinnade turkar. Förutom att bli våldsamt attackerade på gatorna av fascister, inte sällan mördade, var den statliga repressionen enorm. Efter att mordvågor och undantagstillstånd avlöst varandra under mer än ett decennium kom så statskuppen som installerade 1980-juntan under general Kenan Evren. Detta skulle få effekter för alla vänsterkrafter. Även för Dinamo Mesken naturligtvis.

Precis som på övriga orter började politiska ungdomar i Bursa samlas in för förhör. Att kvarteret Mesken blev ett särskilt föremål för militära och polisiära ingripanden behöver vi knappast tillägga. Man passade även på att förbjuda fotbollslaget Dinamo Mesken. Motiveringen: klubbens existens var "en attack mot de nationella värderingarna". Kanske var beslutet inte så kontroversiellt, även utan fotbollslaget hade spelarna i Mesken blivit arresterade.

Bursaspor spelar i den högsta serien i Turkiet och Mesken låg i graven fram till januari 2009. Men nu har det startats ett nytt kvarterslag; Meskenspor. Minnet av Dinamo lever självfallet vidare och planer på att använda det gamla namnet fanns, men den nya klubbens ordförande Vedat Vermez förklarar varför föreningen istället döptes till Meskenspor.

"Vi hade möten för att eventuellt döpa om oss till Dinamo Mesken. Men det här är Turkiet, det är helt enkelt så att vi fruktade att vi skulle möta samma svårigheter som förr och därför döpte vi oss till Meskenspor."

Om Dinamo på turkiska.

En sån där vanlig dag, med Daniels ord

2009-02-09T23:32:00.005+01:00

Utdrag från Daniel Boyacioglus dikt Life is good life is good som finns i diktboken Gråter aldrig samma tårar två gånger. Köp, baxa eller tjuvläs snarast.

Jag måste köpa busskort snart
Det är inte samma sak längre
Det är inte lika kul
sitta med en plågsamt stilla tillbakahållen adrenalinkick
hela vägen fyrti minuter fuckt
Tänk om jag vill skriva nåt istället
springa allt vad man kan när dom kommer i blå kläder
Dom är fitter
alla såna som har såna kläder
Dom är fitter
ingen tycker om dom
kontrollanter, polisen, lapplisor
ingen tycker om dom
alla hatar dom
förutom moderaterna
men alla hatar moderaterna också
förutom moderaterna
dom åker ändå aldrig tunnelbana

Folket i Bild/Kulturfront öppnar arkiven

2009-02-08T16:23:00.003+01:00

Nu vet jag inte hur gammalt detta är, men en av Sveriges absolut bästa tidningar, FiB/K, har tydligen börjat lägga upp äldre nummer för gratis läsning på nätet. En högsta önskan vore naturligtvis att kunna gräva sig tillbaka till Jan Guillous ungdom eller Jan Myrdals medelålder i Folket i Bild/Kulturfront, men det är bara att glädjas åt att det finns möjligheter att bläddra sig mer än ett år tillbaka i tidningen, med bilder och allt.

Tur är att undertecknads gamla artikel om Turkiets juntor är tillräckligt färsk för att hänga med i det nya arkivet. Den finner ni här på sidorna 26 och 27. Artikeln är tyvärr fortfarande aktuell.

Vänsterpartistiskt pressmeddelande till stöd för Musa Dogan

2009-02-08T12:28:00.005+01:00

Vänsterpartiet gör det enda rätta; uppmärksammar och tar ställning för Musa Dogan, turkisk medborgare som med all sannolikhet väntar tortyr och död i sitt hemland.

Den turkiska medborgaren Musa Dogan, som sedan 2007 har uppehållstillstånd i Sverige, har anhållits och sitter för närvarande häktad i Växjö. Orsaken är att Turkiet begärt honom utlämnad. Vänsterpartiet kräver att utlämningen stoppas.
- Det är väl känt att tortyr är vanligt förekommande i turkiska fängelser och ett utlämnande till Turkiet riskerar Musa Dogans liv, säger Jacob Johnson (V), riksdagsledamot.
(...)
- Enligt organisationen HRTF, Human Rights Foundation of Turkey, har minst 29 personer avlidit i turkiska häkten och fängelser under 2008. Med tanke både på Dogans sjukdom och på behandlingen av politiska fångar i turkiska fängelser föreligger en överhängande fara för hans liv om han utlämnas. Därför kräver vi att utlämningen stoppas, säger Kalle Larsson (V), riksdagsledamot.

Stödgrupp för Musa Dogan på Facebook här.

Att hata en gubbe på Systembolaget

2009-02-08T00:51:00.001+01:00

Denna vårdag var lik alla andra. Ett förvirrande väder (jacka eller inte?), Allsvenskan var igång, damerna blev lite mer lättklädda och rasismen fanns där utan att någon brydde sig om det. Det var helt enkelt dags för lite öl. Att handla alkohol på systembolaget ensam är lite pinsamt, det är steg ett för att bli en ensamsupare, så mitt självplock gick relativt hastigt. Det är förmiddag på en vardag, så bara en kassa är öppen. En person kring 40-45 år med en svårtolkad positionering i kön skulle bli dagens höjdpunkt och huvudperson i vår lilla berättelse.

Kön står i en nästintill perfekt ordning. Studenterna längre fram i kön har snyggt börjat lägga upp sitt billiga lådvin på rullbandet medan en dam i päls med avsmak tittade på. Här ska det drickas vin i flaska, tydligen. En man i arbetsbyxor har hoppat över korgen och bär fem-sex Norrlands guld i sin famn. Han har en hammare som hänger i byxorna. Eftersom den inte kommer räcka för att krossa kapitalismen och därmed göra hans liv mer drägligt får han använda hammaren som ett produktionsmedel även i fortsättningen och dämpa lite känslor med alkohol på kvällarna. Det är ett livsval.

Nu till vår gubbe. Han står dryga fem meter ifrån mannen med hammaren. Snett bakom. Han ser helt ointresserad ut av livet. Självklart köper han den billigaste ölen med en tvåsiffrig alkoholhalt. Han är dock inte berusad och ser inte ut som den nidbild av alkoholister som härskar i samhället. Jag söker hans blick för att läsa av situationen, står han i kön eller inte? Jag ler lite samtidigt som jag intar min position bakom min klassfrände med hammaren. Detta är ett utmärkt sätt att visa att man har ärliga uppsåt. Jag har tolkat situationen som att den underliga herren inte står i kön. Och gör han det så kommer han antagligen vara vänlig nog att påpeka att jag tagit hans plats, på ett trevligt och civiliserat sätt. Dialogen som uppstod är enligt följande.

- Man börjar bli jävligt mörkrädd i Sverige.
- ...
- De tar våra platser i kön nu också de äckliga blattarna.
- Vad sa du?
- ...
- Du... Vad sa du? Säg det där igen. Säg det en jävla gång till och säg det högt så att alla hör det. En enda gång till fast lite högre vill jag höra det.
- Jag är bara en gubbe som svamlar lite...
- Jaså, du svamlade? Gör det lite högre är du snäll. Jag skulle uppskatta det. Det kan hända alla att man råkar svamla. Det kan hända alla att man råkar reagera också. Därför vill jag att du ska säga det lite högre så att alla hör. Då slipper vi missförstånd om det eventuella efterspelet.
- ...
- Du tänker nog inte svamla igen. Och du svamlade förresten aldrig. Du öppnade munnen och spred vidrig rasism istället, helt medvetet. Du ansåg att det var rätt för stunden och du trodde att du skulle kunna komma undan med det. Jag vet varför du inte vågar säga det igen. Och det är bra att du inte vågar. Men om du nu ändå har lite mod så får du gärna överraska mig och säga det igen.
- ...
- Ok, är du fortfarande mörkrädd då, din fascist?
- Nej.
- Bra, du lär dig. Förresten, råkade jag tränga mig före i kön?
- Eh... du kan få stå där.
- Ok.

Det var inte meningen att förstöra stämningen i kön och kassörskan var en av de som var märkbart irriterad på mitt handlande. Sådant rör mig inte. Kanske blir det en bidragande orsak till att någon person röstar på Sverigedemokraterna i nästa val. Det rör mig inte heller egentligen, bara de inte kommer in i riksdagen med ett par rösters marginal. Viktigare är dock att åtminstone muntligt visa att rasism inte kan accepteras.

Vi invandrare har inte den stora förmånen att få lyssna till helsvenska rasistiska fikaraster som man hört berättas om så mycket. Därför är det svårt att komma åt vardagsrasismen. Men här syntes den och där fanns det ett par påpekanden som förhoppningsvis fastnade i ett par huvuden.
Rasiströster eller ej i det närmaste valet för personerna som lyssnade, nästa gång kommer de åtminstone vara ytterst försiktiga med att yttra sig rasistiskt. 1-0 till antirasismen.

Livorno - Piacenza 3-0

2009-02-07T20:20:00.001+01:00

1-0 Francesco Tavano
2-0 Alessandro Diamanti
3-0 Fausto Rossini

Blattar och apjävlar ska få stryk av polisen

2009-02-05T13:57:00.003+01:00

Ja, enligt denna video är det så. Bilderna och ljudet talar för sig själv.

Jinge om saken här.
Organisk intellektuell skriver här.

Förtroendekris för kapitalismen i Öst

2009-02-05T13:31:00.005+01:00

Det finns ingen anledning att upprepa sig så jag hänvisar till den nya artikeln på Flamman här.

Finanskrisens effekter i Östeuropa har bidragit till kravaller under januari. Men bakom reaktionerna finns också ett långvarigt missnöje med ländernas nyliberalt inriktade regeringar.

Besvikelsen grundar sig också i att inhemsk kontroll över exempelvis bankväsendet är i princip obefintligt. Detta tillsammans med IMF-dirigerade reformer har bidragit till att medborgare uppfattar en bristande självständighet i ekonomiska frågor.

Artikeln är särskilt intressant med tanke på det Martin skrev inatt om Island, där folkliga protester faktiskt inneburit en förändring. Kanske kan vi börja se liknande effekter i Östeuropa inom en snar framtid? Då en vettig vänster till stora delar är utraderad på många håll österut, och där socialdemokratiska partier ofta tävlar om högern i att vara mest nyliberala, vore det en intressant utmaning för alla progressiva krafter att försöka göra det bästa av situationen som uppstått efter finanskrisen.

Folkligt inflytande på Island

2009-02-04T22:49:00.005+01:00

Det händer att man tvivlar på det demokratiska systemet, då det kan vara svårt att se någon annan utveckling än att folket får ge vika för lobbyister och företag, allt enligt den av västvärlden omfamnade laissez faire kapitalismen.

I tider som dessa är det upplyftande att se vad som hänt på Island. Hanteringen av finanskrisen fick befolkningen att demonstrera kraftfullt och rikta skarp kritik mot regeringen, som avgick.

Detta inläggs syfte är inte att gå in på isländsk partipolitik eller ge en djupare redogörelse för utvecklingen i landet. Varje situation där folkligt inflytande blir uppenbart, när makthavare tar det på allvar och agerar, är en seger för demokratin.

Jämför händelseförloppet på Island med läget i till exempel Frankrike efter nationalstrejken. Resultatet av det senare låter sig fortfarande väntas på, men jag tvivlar starkt på att Nicolas Sarkozy följer Geir H. Haardes exempel. Det förra inbjuder dock till viss optimism.

PLS-affischer

2009-02-03T00:16:00.005+01:00

PLS' sektion i Roslagen har tagit fram nya sköna affischer. Bra jobbat, grabbar.

Mantova - Livorno 2-5

2009-02-03T00:01:00.001+01:00

6' 0 - 1 F. Rossini
27' 1 - 1 F. Rizzi
46' 1 - 2F. Tavano
53' 1 - 3 F. Tavano
59' 1 - 4 A. Diamanti
86' 1 - 5 T. Danilevicius
88' 2 - 5 J. Sedivec

Allt bra att ta med sig:

- Rossini fortsätter att göra mål och har snart 31 år gammal fått sitt genombrott på allvar.
- Rizzis kaxiga målgest blev tystad genom fyra ytterligare Livorno-mål.
- Målkungen Francesco Tavano har börjat leverera igen.
- Livornos kanske mest begåvade spelare, Alessandro Diamanti, gör ett drömmål.
- Litauern Danilevicius har gjort sitt första Serie B-mål för säsongen.
- Livorno har gjort näst flest mål i Serie B.
- Livorno har släppt in mindre mål i Serie B.

Blatten och fimpen

2009-02-02T12:59:00.005+01:00

En rätt vanlig dag. Något som påminde om vårsol. Revolution i sinnet och rök i lungorna. Episoden utspelar sig på Drottninggatan i Uppsala. Nästa utandning blir den sista inför mördarbacken upp mot Carolina Rediviva. När det inte finns tillräckligt med papperskorgar måste man fingra lite på ciggen innan man släpper av den i exakt rätt tidpunkt. Detta om man vill slippa arga ickerökare, den enda samhällsgruppen som får hata utan att någon reagerar.

Det blev inte så smidigt. Och ja, snart kom den där blicken som alla rökare känner igen. Den blick som får en att överväga att sluta röka. Det är precis då man alltid lovar sig själv att sluta röka, allt för att slippa skammen över att ha slängt en fimp och därmed bidragit till att världen snart går under. Hataren var en medelålders kvinna med glasögon.

Två timmar senare gick jag på samma gata. Jag måste motvilligt erkänna att jag kanske var något försiktigare när jag vid samma plats ännu en gång var tvungen att fimpa. Även denna gång till allmän beskådan. Olyckligt nog upprepade sig mötet med kvinnan i medelåldern med glasögonen. Den här gången var hon nästan förvånad, och mycket argare. Jag skulle nästan vilja påstå att hon såg rabiat ut. Ett sådant ansiktsuttryck som får en att tro på att kannibalism existerar i Sverige.

- Jag blir så FÖRBANNAT trött på att ni blattar alltid ska slänga fimpar!!!
- Va?
- Ja, jag såg ju dig förut också. Du slängde ifrån dig ditt skräp då med.
- Ja, jo. Renhållningen i stan fungerar rätt bra tack och lov. Synd att de inte investerar i papperskorgar i tillräcklig omfattning.
- Såna som ni...
- Såna som du, fascisthelvete. Hur kom invandringen in i bilden?

Ordväxlingen tog slut där. Kärringen, detta tilltal använder jag inte för att beskriva hennes ålder utan snarare hennes karaktär, hade uppenbarligen lika bråttom som jag. Eller så blev hon chockad över en perfekt svenska.
Den rabiata kärringen förstörde inte mycket av dagen egentligen. Men ett litet tankeexperiment gjorde mig något nedstämd. Jag lånade lite av tantens slutledningsförmåga och samhällsperspektiv och granskade min omgivning.
Varje enskild fimp jag såg på vägen hem innebar därmed risk för att en svartskalle som jag attackerades verbalt av fördomsfulla människor.

Kommer jag att sluta slänga fimpar? Det gör jag ändå bara i nödfall. Men nästa gång jag ser kärringen kommer jag inte tveka på att slänga en fimp framför henne. Allt för att hennes sjukligt trångsynta världsbild ska kunna hållas intakt, för visst kastar väl inte ickeblattar fimpar?

Om Balleris kropp

2009-02-01T16:03:00.005+01:00

Vi minns David Balleri, kantspringaren från Livorno. Han hann bli en 33-årig föredetting innan han till slut hamnade i Amaranto, men tidvis spelade han sitt livs fotboll i klubben. Vi minns 110 matcher i Livorno och vi minns även den varma relation David hade till läktarna på Armando Picchi.

Det vi framförallt minns är dock Davids kropp. Få spelare har lämnat så många minnen tack vare sina fysiska attribut som Balleri. De smala vaderna som trummade på till höger på banan skapade många bra målchanser. Och bakåt var han oftast säkerheten själv. Långt neddragna strumpor och minimala benskydd gjorde att vi nästan varje vecka kunde njuta av Davids vader. De blev en symbol för en flexibel högersida som sällan läckte, men som också kunde skapa farligheter offensivt.

I samma region finner vi Balleris knän. Slitstarka. Riktigt proletära. Säkert stenhårda. Hur förklarar ni annars att David överlevde Pierre Womes vidriga attack här nedan?

Hjärtskärande. I sammanhanget kan vi nämna Davids stämband. Höj ljudet i filmklippet så förstår ni vad vi menar.

David kropp är helt enkelt fascinerande. Därför var det ingen slump att det var ännu en kroppsdel som till slut kom att göra honom odödlig i våra vänsterpolitiska fotbollskretsar.
Vår nedtrappande hjälte, som tyvärr ofta hamnade i skuggan av mer kända och öppet progressiva krafter som Cristiano Lucarelli och Igor Protti, har en vänsterarm som vittnar om en politisk övertygelse helt i vår smak. Därför älskar vi dig, David.

Erik Niva förstår

2009-02-01T14:01:00.004+01:00

Anledningen till att vi aldrig kommer våga utropa den här sidan till Sveriges bästa om fotboll, Europa Calling, uppmärksammar vår text om turkiska Sivasspor. Med Erik Nivas ord:

Appropå Turkiet så leder ju skrällaget Sivasspor fortfarande ligan. Instinktivt hoppas man såklart att den lilla uppstickarklubben ska bryta Istanbul-monopolet – men jag vill samtidigt uppmana er att läsa den här artikeln av my man Ekim Çağlar för att få sammanhanget.

Det är hedrande att Sveriges bästa sportjournalist formulerar ett så hedrande inlägg om artikeln.
Ännu ett bevis för att Niva är en av få som verkligen förstår den naturliga symbiosen mellan fotboll och politik, något som inte minst framgår av hans bok Den nya världsfotbollen som rekommenderas.

Om revolutionärt våld

2009-02-01T10:09:00.001+01:00

För att uppnå sina mål behöver den proletära revolutionen ingen terror, den avskyr och hatar människomord. Den behöver inte sådana kampmedel eftersom den inte bekämpar individer utan institutioner (...) Den är inte en minoritets förtvivlade försök att med våld forma världen efter sitt ideal utan en miljonhövdad folklig massas aktion, en massa som är kallad att fullgöra en historisk uppgift och att omsätta den historiska nödvändigheten till verklighet. - Rosa Luxemburg

Fransk strejk och solidaritet

2009-01-30T01:37:00.006+01:00

De franska fackföreningarna gick igår (29/1) ut i nationell strejk. När hundratusentals arbetare och arbetslösa visade sitt missnöje sattes landets president Nicolas Sarkozy och regeringen under stor press efter sitt mediokra hanterande av den finansiella krisen som slagit hårt mot den franska arbetarklassen.

Demonstrationerna är de mest omfattande sedan 1995 och det märktes, när 200 strejkprotester genomfördes runt om i landet.
När den offentliga såväl som den privata sektorn samt studenter gjorde gemensam sak påverkades skolor, kollektivtrafik, postverket, industrierna med mera.

Hur regeringen kommer svara på kraven om bland annat krafttag mot arbetslösheten och mer stöd till utbildningssektorn står fortfarande oklart. Det är dock ingen tvekan om att de befinner sig i en ytterst prekär sits och följderna av detta prov på sann demokrati blir minst sagt intressanta att följa.

Solidaritet med de franska demonstranterna och den franska arbetarklassen är givet.

Stilstudie i cynisk populism: "Erdogan vs Israel"

2009-01-30T01:30:00.000+01:00

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan är på World Economic Forum i Davos. Bland alla mäktiga kapitalistiska krafter, med alla världens kameror riktade mot sig kan han göra sin show inför lokalvalen i mars. Vad är aktuellt i Turkiet? Ett brinnande förakt mot Israels oförätter i Gaza den senaste tiden. Vad bör Erdogan göra? Utnyttja situationen maximalt utan att egentligen göra någonting.

Det var i en paneldebatt om fred i Mellanöstern som premiärministern höll ett kort anförande om de brott som Israel begått. När han gång på gång blev avbruten av moderatorn David Ignatius blev Erdogan till slut irriterad och lämnade salen. Klippet nedan visar hur det såg ut.

Sympatiskt beteende kan tyckas om man är pro-palestinsk, men låt oss nyansera den bilden. Erdogan har nämligen varken problem med Israel eller världskapitalismen.

Först och främst måste vi se till den ekonomiska biten. Faktum är att Turkiet är ett av få länder som varit trogna Internationella valutafonden under hela 1990- och 2000-talet, medan till exempel många latinamerikanska länder äntligen satt ner foten och sparkat ut profitörer och "strukturanpassare" (det vill säga nyliberala läkare som lobotomerar statens ekonomiska ageranden). IMF-lånen har rullat in mer och mer, nya avtal har skrivits på och ofta har hälften av pengarna hamnat i fel fickor.
Med bakgrund av detta ska vi förstå att Erdogan inte markerade någon form av oberoende i Davos som vid dessa tider är kapitalismens centrum.

I övrigt vet vi hur den inslagna vägen på hemmaplan ser ut. Privatiseringar i en fruktansvärt snabb takt har kännetecknat Erdogans styre med sitt parti AKP sedan 2002 och fortfarande är skatterna väldigt låga för den rikaste delen av befolkningen. Allt är i sin ordning i det nyliberala lägret.

Nästa område är intressantare. Som före detta fundamentalistisk islamist, numera snarare euroislamist, kan man tro att Erdogan säkert känner en genuin solidaritet med sina muslimska bröder i Palestina. Det gör han säkert till viss del, men så länge det palestinska blodet inte syns i Turkiets ekonomiska budget spelar det ingen roll. Israel som är ledande inom säkerhets- och militärindustri exporterar enorma mängder produkter och tjänster varje år till Turkiet. Därför har arga medborgare krävt att de ekonomiska banden ska kapas med Israel. Erdogans svar:

"Vi är inga frukthandlare här. Vi är en stat och där går det inte att kapa ekonomiska band hit och dit"

Jo, Erdogan. Både det och att kapa politiska kontakter går. Du är bara för känslokall och kapitalistisk för att våga agera. Turkiet som var det första muslimska landet att erkänna Israel, redan på 1950-talet, är än idag nära samarbetande med den staten. Då kan man kosta på sig ett teatraliskt utbrott framför tv-kamerorna. Det är trots allt val snart och det turkiska folket har tagit ställning för palestiniernas sak med enorma demonstrationer överallt i landet.

Hur vi fick det slutliga beviset för Erdogans falskhet? Hans kommentar efter debatten som vittnar om den sedvanliga nationalistretoriken som premiärministern kopplar på i varje valrörelse för att locka röster från kemalistsympatisörer.

"Han [Shimon Peres] måste lära sig hur man tilltalar den turkiska republikens premiärminister."

Det är en detaljfråga, men nog så viktig. Mitt i allt ska även vår turkhet lyftas fram! Eftersom man tydligen inte kan behandla Turkiets premiärminister så så börjar nyfikna frågeställningar formuleras i huvudet; är det alltså godkänt att göra det mot andra länders premiärministrar? Ja, detta menas implicit.

Vem vann då matchen mellan Erdogan och Israel? Erdogan eftersom han säkert kan vinna röster på sitt agerande, men samtidigt förlorade Israel knappt något alls så länge Turkiet inte på ett makabert sätt ändrar sin hållning både politiskt och ekonomiskt. Att detta inte kommer att ske med Erdogan är något vi vet med säkerhet.
Eller så formulerar vi det ännu tydligare; det var aldrig någon match mellan Erdogan och Israel. I framtiden lär det knappast bli någon heller med AKP vid makten.

Maradona hjälper Hugo Chavez

2009-01-30T00:57:00.002+01:00

Vi noterar med glädje att världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, Diego Armando Maradona, ger fortsatt stöd till Venezuelas progressive ledare Hugo Chavez. Hjälp kommer att ges under den stundande valkampanjen där konstitutionella ändringar står på spel.

Han höjde vänsterhanden och svor tillsammans med hundratals andra Chavezanhängare från idrottsvärlden att stödja ja-kampanjen, skriver TT. Ren poesi!

PLS plåstrar om samhället

2009-01-27T19:26:00.003+01:00

Det börjar bli dags att köra igång igen.

Militärhälsningen borta

2009-01-26T06:34:00.002+01:00

Sivasspors hemsida har tagit bort den bild som blev föremål för vår kritik för ett par dagar sedan. Den mäktiga PLS-lobbyn har krossat ännu en fiende. Nej, det är knappast troligt, men en logisk förklaring skulle kunna vara att andra än oss har reagerat på Sivas' mindre subtila ställningstagande till stöd för militären och tagit kontakt med klubben, som till slut agerat. Eller så har klubben själva insett hur fel man gjort tidigare.

Nåja, bilden är borta och vi är glada för att vår screenshot kom vid precis rätt tillfälle, precis på slutet av en mer än en halvår lång kampanj av öppet stöd för en odemokratisk institution.

Varför jag inte håller på Sivasspor

2009-01-25T00:10:00.009+01:00

I en liga som den turkiska är det många som suktar efter ett lag ej etablerat i Istanbul som kan utmana om segern. Trabzonspor är det enda laget utanför landets största stad som lyckats ro hem mästerskapet. Senast det hände var säsongen 1983/84. De senaste två säsongerna har istället Sivasspor setts som Anatoliens försvarare av fotbollshedern i Türkcell Süperlig. Inte konstigt med tanke på att laget med knappa medel var med som titelkandidat ända till slutet av förra säsongen. Då lyckades Galatasaray mirakulöst gå om samtliga konkurrenter i toppen till i princip alla icke-gulrödas stora förtret i Istanbul.

Även stadens popularitet har ökat tack vare fotbollsframgångarna. Vi som inte leder av korttidsminne får alltid Sivas-massakern på näthinnan när staden nämns och även om vi inte ska vara alltför hårda i vår dom så lider området fortfarande av en viss reaktionär böjning. Men alla älskar Sivasspor.

Detta Sivasspor, utan några inköpta stjärnor och med en ung tränare. Ännu en gång utmanar man alla storheter om guldet och leder titelkampen. Vinner man ligan blir man historiska, men trots de kväljningsattacker som Fenerbahce framkallar ser jag till och med hellre de gulblå som segrare framför Sivas. Och det beror inte enbart på gamla oförätter med islamister som slaktar progressiva krafter. Det beror på en obehaglig tränare som tycks förpesta klubbens moral.

Bülent Uygun är bara 37 år och leder Sivasspor. Han har en framgångsrik spelarkarriär att se tillbaka på och nu är han på väg att genomföra en bragd genom att dirigera Sivas till guldet. Hans spelarsejour i Fenerbahce var framgångsrik och därför hyser jag inga starkare sympatier för honom, men det är framförallt hans gamla målgest, en militärhälsning, som gör att jag ställer mig frågande till den mannens åsikter. Se här till exempel. Vilken lidelse! Vilken passion! Det är militärfetisch i ett land där denna institution får en att minnas latinamerikanska juntor vi ser. Och det har spridit sig. På Sivasspors hemsida har Uygun uppenbarligen smittat av sin militarism på hela klubben.

Synen är direkt äcklig eftersom militärhälsningar är ett inslag i turkisk fotboll som inte kan klassas som annat än politiskt. Ofta hyllas landets militär när strider mot kurdgerillan är som mest intensiva och den turkiska chauvinismen piskas därmed upp tack vare den här typen av glädjeyttringar. Stadens hjältar, alla står bakom militären. Snabbt glöms tre militärjuntor (1960, 1971, 1980) och en statskupp (1997) bort. Ännu snabbare glöms militärens politiska makt i vår tid bort.

Jag vet vad du tänker nu. Även jag har försökt tänka så. Men min åsikt är fast; detta är ingen oskyldig målgest som Bülent Uygun överfört till sin klubb. Det kan inte undgå någon demokratiskt sinnad person att militären dragit Turkiet in i tillräckligt många problem för att man lätt ska kunna undvika bilder av det slag vi sett ovan. Om nu Sivas' spelare gör det på fritiden är det inte mitt problem, men det skyltas och görs folkligt. Där har vi en del av propagandan.

Den sista pusselbiten fick jag ihop när vinteruppehållet i den turkiska ligan var ett faktum. Över en månad utan ligamatcher. Det är då Uygun spyr galla över ligans kristna spelare och uppvisar nationalistisk retorik av klassiskt snitt. Han gör det genom att påstå att de kristna spelarna är favoriserade och att turkarna/muslimerna inte ens får spela efter egna villkor i sitt eget land. Varför? Jo, det långa speluppehållet beror enligt Uygun på att de kristna spelarna kräver att få lång ledighet för sina kristna ritualer och helgdagar under julen. Som om ligorna i de kristna länderna uteslutande har långa ledigheter, vilket inte är fallet. Avslutningsvis gråter han en emotionell skvätt över att detta vore otänkbart om det gällde att ordna speluppehåll efter fastemånaden ramadan, vilket ju för övrigt vore omöjligt eftersom den infaller olika perioder varje år.

Nåja, Uygun visade upp en trångsynthet som tillsammans med hans gamla målgest, symboliserande mer ont än många vill se, skapar bilden av den perfekta motsatsen till allt progressivt som kan finnas. Därför var det besvärande att se att Sivasspor idag slog Galatasaray och nu är närmare guldet.

Çarşı hjälper Gazas folk

2009-01-21T18:54:00.006+01:00

Turkiska fotbollsklubben Beşiktaş' ultrasgrupp Çarşı kommer inför lördagens match mot Denizlispor samla in pengar utanför hemmaarenan Inönü Stadi. Gruppen motiverar sin insats genom följande uttalande.

Vårt mål är att lindra den smärta som folket i Gaza upplever och att bidra till att de ska må bättre
Vårt mål är att Beşiktaş' supportrar ska visa omsorg och solidaritet med de som utsatts för Gaza-massakern. Och vi tror att arbetare, studenter, tjänstemän, småföretagare, konstnärer och alla Beşiktaş' supportrar visar upp sin sedvanliga lidelse ännu en gång.

Iniativet är hedervärt och Çarşı har ännu en gång visat att solidaritet, progressiv politik och fotboll alltid hör ihop. Med sina socialistiska värderingar, sin enorma kreativitet och oåterkalleliga passion är Çarşı ett föredöme för alla läktare och vi önskar gruppen en lång och lycklig framtid av fortsatt kamp för de svaga.

Çarşı Israil'e de karşı!

Årets hittills bästa citat

2009-01-21T18:31:00.003+01:00

Överraskande nog är det Brasiliens president Lula som står för dem.

“The day the people decide not to vote for Chavez, they simply won’t vote for
him,” Lula affirmed. “The people will decide whether it will be one, two, or
three terms. Venezuelan democracy is unquestionable.”

“No one is asking [Colombian President Alvaro] Uribe why he wants a third term,”

Mer om detta plus en hel del optimismframkallande nyheter om Hugo Chavez' möte med Lula finns att läsa här.

Anarkisten Henrik Larsson?

2009-01-21T09:00:00.000+01:00

I brist på annan fotbollslitteratur föll valet på Henke Larssons "officiella berättelse om rekordsäsongen med Celtic", skriven tillsammans med en The Sun-reporter vid namn Mark Sylvester. Avskräckande redan där och boken är inget annat än en samling floskler. Av rent självförakt, och kanske min väl dolda kärlek för Henke, har jag fortsatt läsa och skrattade torrt åt anfallarens tidigare problem med myndigheter. Det är nästan en anarkist som talar!

Det var en konstig känsla att sitta där inför en idrottsdomstol som en brottsling inför rätta, när allt jag ville var att spela fotboll och uppfylla villkorden i mitt kontrakt. Jag var säker på att jag hade rätten på min sida, men någonstans fanns ändå ett gnagande tvivel på att domstolen skulle döma fel. Från den stund då din bästa kompis krossar en ruta med en fotboll och skyller på dig, väntar du dig bara dåliga saker från alla myndigheter.

Rebellen har talat. Antiauktoritära tankegångar blottas. Henke har ju trots allt tappat hoppet sedan han fick skulden för att ha krossat en ruta med en fotboll. Det fanns inte tusen andra, mer politiska, exempel på justitiemord, Henke?

Giallombardos lojalitet

2009-01-19T19:00:00.000+01:00

Som 24-åring kom Andrea Giallombardo till Livorno inför säsongen 2004/05. Han hade tidigare imponerat i Catania och skulle nu förstärka Amarantos vänstersida som en defensivt stark ytter i ett 3-5-2-system. Visst fick han spela, om och om igen, men Andrea Giallombardo var något av det absolut mest pinsamma som Livorno uppvisade den säsongen. Varje match Giallombardo fick spela undrade en ung livornese i Roslagen om det verkligen var lönt att hoppas på att Livorno skulle stanna kvar i Serie A.

Ja, trots Giallombardos 21 framträdanden säsongen 2004/05 överlevde Livorno, till allas stora förvåning. Vänsterkanten, som Livorno haft stora problem med att fylla med dugliga spelare, blev inte svagare av att Andrea blev utlånad till Lazio säsongen därpå. Efter ännu en utlåning, denna gång till Messina, blev Giallombardo äntligen delägd av Ascoli; ett glädjande besked med tanke på de svartvitas stora fascistiska supportergrupper. Nu kunde de högerextrema få det tveksamma nöjet att försöka stå ut med Andrea.

Nu 2009 är Giallombardo en av mina favoritspelare. Varje match Andrea ställs mot Livorno spelar han om möjligt sämre än under sin sejour i Toscana. 28-åringen kan väl inte på egen hand ha blivit ännu sämre? Därför är han helt enkelt fortfarande lojal med Amaranto och underpresterar kraftigt, där han hamnar på en spelnivå som inte bör erkännas på en fotbollsplan.

Och nu sist i matchen mot Ascoli blev han en nyckelfigur igen. I den 38:e minuten drog Giallombardo på sig ett rött kort och lade grunden till Livornos viktiga seger. En tillfällighet? Knappast. Ren lojalitet? Ja, visst måste väl Giallombardo fortfarande vara livornese?

Bild lånad från ascolicalcio.net.

Om Nazim Hikmet

2009-01-18T22:30:00.008+01:00

Röda raketer bidrar som vanligt till att vänsterns kultur är kvar i vårt minne. Denna gång uppmärksammar de att den legendariska författaren och poeten Nazim Hikmet åter fått sitt turkiska medborgarskap som han miste på grund av sin kommunism och opposition mot makten.

Nazim Hikmets stora problem var att han var kommunist. 1951 fråntogs han sitt medborgarskap på grund av sina åsikter. Turkiets biträdande premiärminister Cemil Çiçek säger att det var dags för regeringen att ändra åsikt om Hikmet: "Det brott som tvingade regeringen att frånta honom hans medborgarskap betraktas inte
längre som något brott."

Det är glädjande att Nazim äntligen får en viss upprättelse 46 år efter sin död. Tragiskt är att AKP-regeringen försöker att göra politik av saken. Den senaste tidens öppningar för statskanaler på kurdiska (TRT 6) och ursäkter för den vidriga behandling som Ahmet Kaya och Yilmaz Güney utsattes för beror för det första inte på någon omvärdering av de misstag som gjorts tidigare. I sånt fall hade skräcken för radikalare kurd- och vänsterpersonligheter inte varit så ihållande än idag. För det andra så försöker regeringen vinna legitimitet genom att försöka visa sig vänliga mot den vänsterkultur som i Turkiet under långa perioder tryckts ner.

Metoden är lika enkel som lömsk; makten förtrycker i nuet och ger sken av att ångra sig för historiska misstag. Att Nazim återfår ett medborgarskap i det land han älskade betyder ändå inte någon besvikelse eller förbittring för vänstern eftersom vi vet det verkliga skälet till denna attitydförändring. Det är ett bevis för oss att kampen satt tillräcklig press på makten att åter ge framstående kulturpersonligheter den status de förtjänar. När vi firar Nazim Hikmets födelsedag den tredje juni är det därför inte premiärminister Recep Tayyips Erdogan vi kommer att tacka, utan Nazims egen odödlighet som vann en liten seger efter 46 år.

Den äkta solidariteten

2009-01-18T00:45:00.009+01:00

Nej, du har faktiskt fel när du tänker att inget land bryr sig om palestinierna. Att arabiska grannar eller muslimska bröder i andra statsbildningar än den palestinska i tid och otid sviker Palestinas sak vet vi sedan tidigare, men det finns anledning att åter belysa den solidaritet som den latinamerikanska vänstern uppvisar.

Han har kallats stalinist och diktator. Förr nöjde sig högermedier med att kalla honom för populist. Åsikterna är naturligtvis många om Hugo Chavez. Många avskyr honom och andra hyllar den venezolanska presidenten. Att ge stöd för förtryckta är ju som bekant obekvämt för den starkare sidan. Därför är populistbegreppet viktigt för anti-chavisterna. Chavez skulle bry sig om Palestina enbart för att vara i opposition mot USA och Israel och därmed vinna billiga poänger. Dag efter dag matas vi med bilden av en cynisk man som använder sig av arabiskt blod för att vinna legitimitet.

Vänta nu, går det överhuvudtaget att visa solidaritet utan att vara "populist" då? Nej, inte om all obekväm medmänsklighet ska bedömas på samma sätt som drevet mot Chavez. Därför är det nu viktigare än någonsin att visa uppskattning för sympatiyttringar som kommer från den latinamerikanska kontinenten. Hugo Chavez drog igång arbetet och Bolivias Evo Morales var inte sen att faktiskt göra något konstruktivt för att visa missnöje mot Israel. Att utvisa ambassadörer och göra allvarliga försök till att bryta banden med en massmördarstat visar prov på ärligt uppsåt. Populistbegreppet dog ut i sammanhanget från den stund då Chavez agerade, till skillnad från alla politiker som talar men inte handlar.

Det var med stor glädje jag såg Venezuelas flagga vaja i Uppsala i samband med demonstrationen mot Israel under lördagen. I tiotal! Och plakat med bilder av Chavez. Även Bolivias antiimperialism syntes bland symbolerna. Detta är stater som mer än andra visar upp en ärlig solidaritet. Det är med direkt illamående man då ser borgerliga och socialdemokratiska talare försöka göra nytta inför folkmassorna som redan är där och visar sin avsky mot massmorden. Istället för att bedriva en aktiv Palestina-politik inom sina respektive rörelser (något som uppenbarligen behövs), eller att sätta press på sitt eget parti när de är i regeringsställning som i fallet med socialdemokrater, dämpar de sitt samvete inför oss och tror att de kommer undan kritiken som kommer drabba alla som inte visar sin medmänsklighet genom ageranden i detta nu, när det händer.
Det är den solidariteten och ingen annan som är populistisk.

Livorno-Ascoli 1-0

2009-01-17T19:39:00.004+01:00

1-0 - Fausto Rossini

Öka nivån av välbefinnande genom att läsa Karl Fors' matchrapport här. Fortsätt sedan med att ta en titt på tabellen.
Njut, kamrater.

1 Livorno 21 9 11 1 28-14 38
2 Bari 21 10 7 4 23-17 37
3 Brescia 20 10 5 5 25-19 35
4 Parma 21 8 10 3 25-17 34
5 Sassuolo 20 9 6 5 32-21 33

Imorgon SKA du vara upptagen

2009-01-16T19:59:00.003+01:00

Det absolut minsta vi kan göra imorgon är att delta i manifestationer mot Israel. Dessa anordnas över hela landet imorgon.
Bli inte en del av apatin.

Stöd Palestina!
Häv blockaden mot Gaza!
Stoppa slakten!

Helsingborg
Lördag 17/1
samling kl 14 på Gustav Adolfs torg

Göteborg
Demonstration Lördagen 17 januari
Samling Götaplatsen kl. 14.00
Avmarsch till Gustav Adolfs Torg
Arr: Gazakommitten

Karlstad
Möte på Soltorget
Lördag 17 januari kl 12.00
Arr: Vänsterpartiet

Malmö
Demonstration för Gaza
Lö 17/1
Samling kl 14 Gustav Adolfs torg

Stockholm
Demonstration på lördag 17/1
kl. 13 från Humlegården.

Uppsala
17 januari
Samling kl. 12.30 Slottsbacken
Avmarsch kl. 13.00
Arr: Palestinska Folkets Föreningen

Östersund
Lördagen 17/1
kl 13 samlas vi på Stjärntorget vid Filmstaden
Arr: Nätverket för Global Fred och Demokrati

Sammanfattning lånad av Folket i Bild/Kulturfront, där fler orter redovisas.

Mer om Kanoute

2009-01-13T22:15:00.006+01:00

Sevillas modiga anfallare Frederic Kanoute, som under en match vissade upp en tröja med trycket ”Palestina” efter sitt 2-0 mål mot Deportivo, riskerar nu att bötfällas av det spanska fotbollsförbundet för sin solidariska handling för det kämpande och förtryckta palestinska folket.

Vi i PLS ser med avsmak på det spanska fotbollsförbundets försök att på detta uppenbara sätt tysta ner kritiken mot den folkrättsvidriga staten Israel. Och att detta försök sker samtidigt som bomberna faller tungt över Gaza i skrivande stund gör historen än mer upprörande.
Länge leve Palestina och yttrandefriheten!

// Isak

Israelisk landslagman kräver fred

2009-01-13T17:13:00.004+01:00

Det är inte bara politiker och debattörer som gör rätt i att börja kräva stopp för attackerna mot Gaza. Även fotbollsspelare har börjat reagera. Sevillas anfallare Frederic Kanoute visade nyligen upp en tröja till stöd för Palestina under en match och nu senast har den israeliske landslagsmannen Pini Balili talat ut om konflikten.

Jag reagerar som alla andra. Nej till krig och stoppa all blodutgjutelse genast! Jag är idrottare. Idrott betyder solidaritet och broderskap. Jag gillar solidaritet och broderskap. Min dröm är broderskap över hela världen, ska anfallaren ha sagt till sin klubb Sivasspors officiella hemsida angående Israels offensiv mot Gaza de senaste veckorna.

Även om uttalandet är forumlerat i allmänna ordalag är det starkt att ta ställning för freden på det här tydliga sättet, framförallt med tanke på Balilis situation i landslaget och eftersom hans fru fortfarande bor i Israel. Balili har tidigare under sin karriär spelat i Hapoel Tel Aviv, ett lag känt för sin vänsterpolitik på läktarna och arabvänlighet i allmänhet.

Chavez hyllas i Libanon

2009-01-13T16:08:00.003+01:00

Efter att ha utvisat den israeliska ambassadören från Venezuela på grund av massakrerna i Gaza och samtidigt uppmanat sin egna judiska befolkning att ta ställning mot Israel har Hugo Chavez befäst sin roll i världspolitiken. Mer och mer framstår han som en person som ger den internationella solidariteten ett ansikte, något som gjort honom populär i Mellanöstern sedan tidigare. Detta beror förutom hans sympatiyttringar på en medveten antiimperialism som han själv utövat i Latinamerika.

Nu är det Libanon, eller rättare sagt staden Bireh som valt att visa ett ställningstagande för socialistledaren. De styrande i staden har uppgett att man kommer att döpa en stor gata efter Hugo Chavez. Hans popularitet i Libanon ökade kraftigt under det krig landet upplevde 2006, med Israel på motståndarsidan.
- Detta är det minsta vi kan göra för en person som får hoppet att gro i våra hjärtan och som agerar mot sionismen för vår räkning, ska motiveringen ha varit från libanesiskt håll.

Bloggen fortsätter - nyhetstorkan ska krossas

2009-01-13T16:06:00.001+01:00

Då delar av PLS varit i Berlin i samband med marschen till minne av Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och den tyska revolutionen har vi inte kunnat uppdatera bloggen på senare. Nu är vi dock tillbaka och levererar som vanligt.

Protester tvingade israeliskt lag av banan

2009-01-06T22:05:00.006+01:00

Reaktionerna mot Israels blodiga attacker mot Gaza växer. Runtom i världen har massvis av demonstrationer lockat tusentals medverkande till stöd för palestinierna, inte minst i Turkiet. Där skulle basketlaget Türk Telekom under tisdagskvällen möta israeliska Bnei Hasharom. Redan innan matchen skulle mötets politiska karaktär märkas då den turkiska klacken dagen till ära smyckade läktarna med flera palestinska flaggor.

När Bnei Hasharom sedan äntrade Atatürk-stadions golv i Ankara blev protesterna allt ljudligare. Turkbasket.com uppger att stämningen var hätsk, men inga former av fysiska konfrontationer ska ha skett. Då det audiala och politiska trycket ökade valde Bnei att förkorta sin uppvärmning för att slippa agitationen. Därefter ingrep domarna och förklarade att läktarna skapat ogynnsamma förhållanden för att matchen skulle kunna genomföras och krävde att arenan skulle tömmas på supportrar.

En grupp Telekom-anhängare ska ha försvårat polisens arbete, men till slut var protesterna stoppade och matchen avbruten. Det är svårt att inte känna med spelarna i det israeliska laget. Tråkigt är att idrottsmän hamnar mitt i en konflikt som försvårar deras egen situation men i ett större sammanhang, med bojkotter av idrottsutbyte och för att använda yttrandefriheten, är detta en intressant händelse.

Att återta begreppen

2009-01-05T20:13:00.004+01:00

Visst är det trist när man ser egentligen bra och allmänt genomsympatiska begrepp misshandlas, urvattnas till den grad att det tappar sitt egentliga värde, och langas ut till allmänheten med en tragiskt fadd eftersmak? På den partipolitiska scenen är dessa begrepp pjäser som ingår i den obligatoriska manualen för fiskande efter sympati och mandatplatser.

Nu såhär i vinterkylan, då det ibland tar emot att vara ute och rädda världen och förändra samhället till det bättre vore det väl schysst om man kunde dra sitt strå till stacken med en kopp kaffe på det provisoriska kaffebordet, i soffan, långt bort från uselt isolerade fönster i suspekta lägenheter, i hopp om att undkomma köldknäppens offensiv?

Det går, faktiskt. För att återknyta till begreppen: att syna tomma ord och underhålla sin medvetenhet, vakenhet och det kritiska granskandet av floskeldroppandet är också en del av vardagskampen.
Låt mig därför bidra med egen soffradikalism:

Frihet
En favorit bland socialliberaler och inom bourgeoisien. “Vafan?” tänker du kanske nu, “hur kan man inte gilla frihet?”
Vi går djupare, åskådliggör två definitioner av frihet: så kallad negativ, frihet från olika grejer; förtryck, omotiverad övervakning etcetera.
Sen har vi positiv frihet, frihet till. Även kallat rättigheter, till exempel: att tycka som man vill och även skriva om det utan att censureras. Om demonstrationer och institutionellt förtryck, för att bara nämna något.
Frihet vore bra; har alltid tyckt det. Måste dock föregås av frigörelse.

…kanske något att tänka på nästa gång det används slarvigt, för att underlätta ett återtagande av ett begrepp i behov av återupprättelse?

Kettering sponsrar Palestina-hjälp

2009-01-02T20:54:00.004+01:00

I morgondagens match i FA-cupen mellan Kettering Town och Eastwood Town kommer hemmalagets tröjor att kännas mer aktuella än någonsin. The Guardian uppmärksammar att den lilla klubben från Conference-divisionen istället för vanlig reklam satsar på att ha trycket "Palestine Aid" på sin tröjor för att ge stöd för humanitärt arbete i regionen. Så har man gjort sedan 2007 och det är högst hedervärt.

Det är väldigt osannolikt att lilla Kettering Town på egen hand ska rädda den rättvisa freden i Mellanöstern, men i tider av apati inför masslakter framstår den engelska klubbens insatser som en välbehövlig frisk fläkt. Inte minst med tanke på att politik snyggt involveras i fotbollen till stöd för förtryckta. Att vi önskar Kettering all lycka behöver vi knappast tillägga. Allez.

Historien som inte handlar om Blondinbella

2009-01-02T15:04:00.005+01:00

När batterierna till mp3-spelaren är slut får man helt enkelt börja lyssna på folk. På nyårsafton klockan 22 vid Danderyds sjukhus' tunnelbanestation kan det faktiskt vara underhållande. Jag hade Lapin Kultat mig till en nivå av skön salongsberusning och upptäckte att två killar närmade sig. Jag öppnade nästa öl så hotfullt det bara gick för jag hade allvarliga problem med mina medresenärers utstrålning. Det är inget jag kommer att berätta mer i detalj, resten av historien kommer tala för sig själv i den frågan.

Jag är faktiskt inte så nyfiken som det kan verka. Det är ofta riktigt otrevligt när andra lyssnar på en själv när man pratar med sina polare. Jag hade dock inget val den här gången för dessa människor bokstavligen vrålade ut sina budskap. De var glada och hade nog ett meddelande till världen, något som var tydligt ganska tidigt i samtalet.
- Det var du alltså?
- Ja.
- Det är ju skiiiiitbra! Jag såg att det stod Söt-Fredrik* och förstod inte direkt. Det är GRYMT!
- Ja, riktigt häftigt. Nu kommer jag få a...
- ... alla brudar på festen, LÄTT! Jag visste inte att du kände Blondinbella.
- Näe, men nu vet hela världen det!
- Du kommer verkligen få alla brudar!

Nivån av patetiska samtalsämnen var väldigt hög, men för stunden var det mer underhållande att låta naturen ha sin gång, det vill säga låta två väktare göra sitt jobb med att terrorisera ungdomar. Jag har aldrig tidigare varit så lycklig över att se två väktare eftersom detta skulle kunna få mina bratmedresenärer att hålla käften. De hade ryggen mot väktarna som med kraft skulle reagera på de högljudda festprissarna. Tio meter kvar nu. Fem. Det är samma ropande i samtalet trots att de båda herrarna står väldigt nära varandra. Detta kan bara sluta i att de åtminstone blir tillrättasagda. Antiklimax, de här vakterna är inte som alla andra.

Det händer ingenting. Kanske är det såhär det ska vara, men i egenskap av blatte och vänsterpolitisk (relevant i olika sammanhang) har jag aldrig sett en så mild behandling av ordningens män. Trots att de började vråla mot vakterna och lade armen om den ena. Hade det varit en själv hade jag kunna hälsa mina framtänder hejdå och kanske firat in det nya året i en blodpöl som matchat den röda brodyren på min tröja, men dessa Blondinbellas lärljungar kom undan. Så dåligt började en kväll som sedan blev helt perfekt.

Detta var om konversationen som fick mig att överge min livshållning, att aldrig ta Blondinbella på allvar och skriva om henne. Jag tar henne visserligen fortfarande inte på allvar, men resten tåldes att berättas. Och den här historien handlar trots allt om något annat än Blondinbella.

* Fredrik heter egentligen något annat.

Demokratiargumentet visar er rätta sida, mytomaner

2008-12-30T12:20:00.002+01:00

Mycket är redan sagt om den israeliska offensiven mot Gaza, men det hindrar inte upprördheten från att tugga sig in i ens själ. Det är ett par ständigt återkommande frågor som dyker upp varje gång Israel attackerar palestinska områden. Nu talar vi om återkommande myter som svetsats in i vissa debattörers argumentation trots att det vid en närmare titt inte finns något fruktbart att hämta kring dessa frågor för att kunna få slut på det ursinningslösa mördandet i Mellanöstern.

Nej, jag stödjer inte Hamas. Jag har väldigt lite gemensamt med islamister, både rörande mål eller metod. Det är dock inte det här det handlar om. Henrik Unnés extrema hållning är tyvärr väldigt vanlig, palestinierna är helt enkelt ociviliserade och kan inte det där med demokrati riktigt. Att man lutar sig mot en rasistisk tolkning av "civilisationsgrad" gör förövarna som gör sig skyldiga till rasistiskt våld rättvisa. Vad annars kan förklara att så många blundar eller öppet försvarar bestialiskt mördande riktat mot civila, och där sällan barn? "Hamas' raketer kan ju också träffa civila". Ja, det kan och har tyvärr skett, men det israeliska våldet mot palestinier är avsevärt mer omfattande än det palestinska och den senaste terrorvågen inleddes som bekant med att mat och förnödenheter inte släppes igenom israeliska spärrar på väg till Gaza. Förklara för mig vem det är som är civiliserad.

När stapplande steg tas, om än i radikalt muslimsk riktning, så krossas den av antingen andra stater direkt eller genom förebyggande stöd till genomkorrumperade Al-Fatah. Det har alltså inte ens givits någon chans. Därför är demokratiargumentet för Israels rätt att förgöra ett folk och ett land både otroligt korkat och hycklande, det är en myt som får många i bombhögern att kunna sova gott om natten trots att man stödjer ett pågående massmord.

Vidare vill jag tala lite om Fredrick Federley för att komma in på ytterligare myter. Den centerpartistiske riksdagsledamoten är först och främst delaktig i kriget som bidragsgivare direkt till det israeliska försvaret, det är viktigt att komma ihåg. Vidare debatterar han för Israels rätt att existera. Så här inleds inlägget, som en sammanfattande introduktion:

Israel har rätt till självförsvar. Varje stat måste agera mot dem vars mål är att utplåna, förnedra och förgöra. De många döda är inte bara israelernas fel. Hamas vill maximera de civila offren för att vinna opinionen.

De ständigt återkommande uppgifterna om att den palestinska sidan medvetet beblandar sig med civila är en intressant fråga i sig. Det är något jag tar på allvar. När källorna är oberoende och kriget utspelar sig på en annan plats än på Gazaremsan, ett av världens mest tätbefolkade områden. Jag är dock sämre påläst och tar tacksamt emot oberoende information om dessa uppgifter. Vidare till frågan om Israels rätt att existera. I detta storskaliga propagandakrig, utkämpat på båda sidor, är det viktigt att försöka se nyktert på saken. Lika lite som Israels mål handlar om säkerhet och demokrati är Hamas' mål att utplåna Israel eller alla israeler. Alla statsvetare med självaktning, vilket inte alltid är så många som man kan tro, vet till exempel vikten av att se bortom ord och försöka identifiera varför partier och rörelser profilerar sig som de gör.

Hade man brytt sig om att vara saklig, nyfiken och påläst hade man då bland annat märkt att det frasradikala i att inte ge Israel dess rätt till existens inte är särskilt realistiskt, något som Hamas-ledaren Ismail Haniya sagt sedan 1990-talet. Hamas kommer fortsätta att utåt sett ha detta mål och det beror på den profilering man valt, en linje som gett gruppen en olycklig särställning i palestinsk politik, i brist på alternativ. Nyttiga idioter bekräftar myten och skapar ett ställningskrig som ingen sida kommer att vinna, medan den största förloraren utan tvekan är de civila palestinierna. Bra jobbat.

Dödssiffrorna stiger och den israeliska statens nyårslöfte ser ut att bli fortsatta massmord som det verkar på Ehud Olmert.
Röda Raketer skriver om israelisk vänster.
Ali Esbati presenterar en kraftfull text.

Högerextrem blir staty

2008-12-29T19:14:00.006+01:00

Det räckte tydligen inte med att Atletico Madrids supportrar hyllade högerextremisten Jörg Haider vid hans död tidigare i år, det var ett agerande som passade en så rasistisk och underutvecklad klack som spanjorernas. Nu är det dock den österrikiska delstaten Kärnten, Haiders hemtrakter, som bekostar xenofobhyllningen. Enligt Flamman kommer det att kosta 30 000 euro, pengar som kunde ha satsats på betydligt mindre viktiga saker som skola, vård, omsorg eller flyktingmottagning.

Haider omkom i en bilolycka i oktober när han onykter körde sin tjänstebil i över 140 km/timmen. Statyn ska resas precis intill olycksplatsen i närheten av Klagenfurt. Den beräknade kostnaden är 30 000 euro. Dessutom ska en bro utanför Bleiburg i Kärnten namnges efter Jörg Haider.

Jörgs tvivelaktiga politiska idéer är välkända och behöver ingen närmare presentation. Dessa resulterade i ett engagemang som sysselsatte honom med högerextrema aktiviteter större delen av hans vuxna liv. Flört med antisemitism och en ständig hets mot invandring/flyktingar är bara ett par av punkterna i en diger meritlista. Nu har Kärnten, den delstat som Haider styrt under två perioder, valt att på allvar incementera dessa härligheter i sin historia för beskådan en lång tid framöver. Vår glädje är stor.

Det är viktigt att påminnas om det sätt Haider dog på, precis som Flamman gör. PLS gjorde det när den fatala olyckan var en färsk nyhet och därför vill vi gärna påminna er om att läsa den igen.

Harold Pinter död (och därmed också en del av Västs minne)

2008-12-27T02:21:00.008+01:00

Under min gymnasietid var utnämningen av Nobelpriset i litteratur en speciell företeelse. Lektionerna i ämnet svenska genomsyrades åtminstone en lektion varje hösttermin av vinnaren i litteraturkategorin tack vare dennes verk och bedrifter. Därför kunde Coetzee och Jelinek pryda väggar och vara ett samtalsämne i en gymnasieskola i Norrtälje. 2005 var dock något annorlunda. När Harold Pinter fick litteraturpriset var han visserligen högaktuell även för oss, men denna gång av en annan orsak.

Svenskläraren var naturligtvis intresserad, men det var i samhällsämnet som euforin var ett faktum. Anledningen är naturligtvis Harold Pinters fantastiska tacktal som finns att läsa och beskåda här. Jag såg det hela på SVT, men en engagerad samhällslärare var den som stoppade en skriftlig version i min hand. Den har jag fortfarande kvar och läser den med jämna mellanrum när det känns som att omvärlden, inte minst de intellektuella, alltför fort glömmer att koppla historien till problem vi upplever i vår samtid. Det är där Pinters tal fyller en oerhört viktig funktion, då som nu. Om Jan Myrdal högklassigt levererade en bekännelse som europeisk intellektuell så serverade Pinter en betrakelse av samma kaliber 2005.

Nu när Harold Pinter dött vid 78 års ålder kan jag ärligt erkänna att det inte är hans pjäser och regi jag kommer att minnas. Det är det friska debattinlägget, som än idag är aktuellt, från en äldre herre som fick världen att hålla andan en liten, liten stund och gav förtryckta människor ett uns av upprättelse.

Expressen skriver här, Aftonbladet här, SvD här, DN här och här.
Ali Esbati skriver också i ämnet.

Nu skrattar ni inte åt skokastningen längre

2008-12-22T14:04:00.007+01:00

Det har talats oerhört mycket om det på senare tid. Två skor kastades mot George W. Bush som var på besök i Irak. Förövaren var journalisten Muntazer al-Zaidi. Massor av skämtteckningar, underfundiga humoristiska inlägg samt spel har skapats och framförts för att ha lite kul åt saken. Visst förtjänar al-Zaidi beröm för sitt civilkurage, men varför detta måste ske genom att göra sig rolig över hans situation är för mig ett mysterium.

DN skriver bland annat följande:

Zaidi, som jobbade för en lokal tv-station tänker stämma myndigheterna för de skador han fick vid gripandet.
- Han har blåmärken på kroppen. Han har förlorat en tand i överkäken och hans vänstra öga är blodsprängt, sade advokaten.

Om detta stämmer är det naturligtvis en stor skandal. En man som besvarar mordmissbruk i form av ett storskaligt krig med att kasta ett par skor har i och med den brutala handlingen mot honom redan betalat ett alldeles för högt pris. Att också riskera upp till 15 års fängelse väcker en rad intressanta frågor.

Är det rätt att skratta istället för att engagera sig i al-Zaidis sak? Om två kastade skor mot en person resulterar i att man riskerar femton års fängelse, hur länge bör man då sitta i förvar om man skapar ett krig på vaga grunder och med dödsoffer som krävts i hundratusental? Är irakiska liv lika mycket värda som andra?

Det är just den senaste frågan som nog förklarar varför det för många bara tycks vara en humoristisk sak att visa sitt missnöje. När en 29-årig journalist från Irak är den som med stor sannolikhet har misshandlats brutalt och riskerar att få sitta mer än ett decennium i ett fängelse kan man skratta åt saken. Hade folk kunnat skratta åt saken om Åsne Seierstad eller någon svensk utrikeskorrespontent riskerade samma repressalier?

De personer med en förmåga att vara seriösa och inse allvaret i detta skokastarbråk kan kika på denna grupp på Facebook.

Livorno - Sassuolo 3-2

2008-12-22T13:39:00.002+01:00

1 Livorno 19 7 11 1 26-14 32
2 Sassuolo 19 9 5 5 31-20 32
3 Parma 19 8 8 3 23-15 32
4 Empoli 19 9 5 5 25-19 32
5 Brescia 19 9 5 5 21-19 32
6 Bari 19 8 7 4 20-17 31

Matchrapport levereras av Karl Fors.

Högerextremism uppifrån i rumänsk fotboll

2008-12-19T22:40:00.008+01:00

Många fotbollsläktare i Östeuropa har problem med rasism på läktarna. Där är Rumänien inget undantag trots att många rumäner utsätts för xenofobers hatattacker, inte minst i Italien. Nu senast rapporterar Sportbladet om att det klassiska fotbollslaget Steaua Bukarests ägare Gigi Becali väljer att sparka en fystränare på grund av dennes islamiska trosuppfattning.

– Steaua är ett kristet lag och har drabbats av otur på grund av honom. Jag vill inte se honom här. Vi kan inte ha en muslim i laget som har ett kors på lagets buss och tröjor, sa Steauas ägare Gigi Becali enligt nyhetsbyrån AP.

Det låter som ett konstigt uttalande från en galen klubbägare, inte olik Atletico Madrids nu avlidne president Jesus Gil. Situationen är dock oroande och bör uppmärksammas mer. Sportbladet gör det stora misstaget att inte påpeka att ägaren Becali är en av Rumäniens rikaste män och tillika partiledare för det högerextrema partiet Nya generationspartiet - kristdemokraterna vars linje blottas av ledarens intolerans som vi sett prov i samband med hans behandling av fystränaren. Becalis ljusskygga ideologiska hemtvist bekräftas vidare av hans dyrkan av den rumänske fascisten Corneliu Codreanu, som även i svenska högerextremkretsar idoliseras. Vad vi ser här är en rik affärsman som genom en populär fotbollsklubb försöker vinna legitimitet för sina främlingsfientliga åsikter och samtidigt vinna politisk mark. Bortsett från xenofobin påminner allt detta om argentinaren Mauricio Macri som efter år av presidentskap i Buenos Aires' stolthet Boca Juniors äntligen lyckades bli borgmästare i samma stad. Förhoppningsvis lyckas Becali aldrig få ett allvarligt politiskt genombrott även om hans ekonomiska tillgångar och position som ägare till Rumäniens populäraste fotbollsklubb ger goda förutsättningar för hans högerrörelse.

Vad kan vi dra för slutsatser av denna händelse? Östeuropeisk fotbollsrasism finns på mer än läktarnivå. Och Steaua Bukarest är inte det sköna laget med Hagi och Lacatus som förr, utan en klubb som besudlas av fascistiska inslag. Ännu en klubb är adderad till jag-har-svårt-att-känna-sympatier-för-er-på-grund-av-era-band-till-högerextremismen.

Vi avslutar med att bjuda på slutställningen i Champions Leagues grupp F (allez!):

1 B München 6 4 2 0 12-4 14
2 Lyon 6 3 2 1 14-10 11
3 Fiorentina 6 1 3 2 5-8 6
4 Ste Bukarest 6 0 1 5 3-12 1

Esbati om borgerligheten och fascisterna

2008-12-19T14:45:00.003+01:00

Ali Esbati förvaltar utrymmet i Aftonbladet väl med sin syn på somliga borgerliga debattörers oförmåga att förstå problemet med fascismen på gatorna. Läsningen är bra och uppfriskande, men samtidigt oroande eftersom den är så sann. Den bild som målas upp av den massa av "politiskt medvetna" personer, där höger- och vänsterextremism är av samma skrot och korn, med följden att alla antirasister kan likställas med våldsverkare är oroande i ett samhällsklimat som likriktar och fördömer.

Allt detta sker i demokratins och yttrandefrihetens namn, men det leder tyvärr till att de nyttiga idioterna spelar frågan i händerna på de nazister som inte drar för från att mörda, bränna och hota fackligt aktiva, antirasister, socialister och människor som vägrar att hålla tyst. Det är ju liksom bara en uppgörelse mellan extremister, eller? För att sätta texten i ett sammanhang kan det vara bra att läsa Dilsa Demirbag-Stens och Åsa Linderborgs tidigare debattinlägg.

I övrigt kan vi konstatera att utsikterna för att kunna ta del av Esbatis alster i fler medier än hans blogg är goda eftersom han efter årsskiftet tydligen ska arbeta som frilansskribent. Med mer tid över för detta kommer han med all sannolikhet bli en verklig tillgång för den lilla skara vänsterdebattörer som orkar ta debatter mot högern på ett sakligt vis mitt i all intellektuell repression.

Vänsterultraslänkar

2008-12-18T21:50:00.002+01:00

Nu har vi lagt till en länksektion till höger på sidan där vi plockat fram adresser till många vettiga ultrasgrupper. "Vettiga" innebär i sammanhanget att de är antifascister och har hjärtat till vänster. Förutom en mängd sköna bilder är det alltid inspirerande att veta att det finns likasinnade kamrater som vågar stå emot repressionen, både regeringars och fotbollsföbundens, runtom i världen.

Naturligtvis är länklistan allt annat än komplett eftersom det är en samling av de klubbar som först kom att tänkas på. Därför tar vi tacksamt emot tips om grupper (med tillhörande länkar) som skulle kunna adderas till listan, oavsett land. Droppa förslag via mail eller i kommentarsfältet. Tack.

Turkiets premiärminister använder fotbollen för att locka stöd

2008-12-17T15:51:00.007+01:00

När regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisi (AKP, Rättvise- och utvecklingspartiet) nu nominerar sina kandidater till de viktiga lokalvalen i Turkiet nästa år har man nu fortsatt sin taktik att utnyttja populära fotbollsklubbar för sina syften. Under de senaste åren har ett oroande antal klubbpresidenter bytts ut för att få till ledningar som ligger mer i linje med regeringspolitiken. Detta har bland annat inneburit att vettiga socialdemokrater i till exempel klassiska Trabzonspor har ersatts.

För bara några minuter sedan offentliggjorde premiärminister Recep Tayyip Erdogan att miljonstaden Kayseris kandidat från hans högerparti blir den nuvarande borgmästaren Mehmet Özhaseki. För att visa på vilka framgångar AKP har inneburit för Kayseri var Erdogan inte sen att utnyttja stadens stolthet i Türkcell Süperlig, Kayserispor, för sina syften. Genom att påpeka att AKP varit bra för Kayserispor, som de senaste åren har varit ett av få lag från Anatolien som kunnat stå upp bra mot storlagen, försöker premiärministern att vinna billiga poänger på folkets lag med andra ord. Effektivt? Troligen. Smutsigt. Ja, så länge makten använder växande fotbollsklubbar för att befästa sin popularitet.

Kul i sammanhanget är att Recep Tayyip Erdogans partikamrat och tillika Turkiets president, Abdullah Gül kommer från just Kayseri. När Kayseris andralag Kayseri Erciyesspor gick upp i förstadivisionen 2005 talades det om att uppflyttningen var arrangerad och planerad sedan länge som en present till den nuvarande presidenten. Tyvärr verkar regeringen kunna samla stöd genom den här typen av övergrepp. Med tanke på alla dessa inblandningar i stadens fotbollsliv kan vi inte göra annat än önska lagen från Kayseri sämre resultat. Allt på grund av AKP.

För er som behärskar turkiska kan vi passa på att rekommendera boken Politik Goller av Ecevit Kilic som behandlar ämnet politisk fotboll i Turkiet, där stor vikt läggs vid AKP:s försök att parasitera på fotbollslagens popularitet.

PLS i Expressen

2008-12-17T13:24:00.003+01:00

Även om vi ställer oss frågande till varför det ännu inte har skrivits reportage (och böcker) om oss än så tackar vi Expressen för uppmärksamheten. Livorno och Partigiani Livornesi Scandinavia nämndes när en artikel om St. Pauli avslutades med att berätta om fler klassiska vänsterklubbar.

Eftersom den lilla faktarutan om Livorno och PLS bara fanns i pappersversionen bjuder vi på denna bild:

Triestina-Livorno 1-1

2008-12-16T15:50:00.001+01:00

Matchens höjdpunkt är Diamantis drömmål. Njut.

Klass och kärlek

2008-12-16T13:11:00.003+01:00

Lite förfriskad och hyfsat glad. Det är rätt kul att stöta på folk man inte sett på många år och som man av olika anledningar haft en nära relation till. Den här gången var det delar ur det gamla fotbollslaget som också var ute och ölade. Skönt gäng, men en gammal profil drog sig bort ganska omgående. Det var tydligen kärleksproblem fick jag berättat för mig och jag hade naturligtvis ingenting med saken att göra. När jag kände mig färdig med socialiseringen fortsatte jag på väg hem.

Ett par hundra meter senare dök det bekanta ansiktet upp igen. Kärleksproblemet var nog omfattande, han såg blek och uppgiven ut. Jag erbjöd en cigarrett och vi pratades vid en stund. Jag öppnade naturligtvis inte samtalet med att fråga om det problem jag visste att han hade. Vi pratade om fotboll tills han öppnade upp sig.

- Så jävla fin.
- Ja, hon såg bra ut.
- Fast det funkar ju inte.
- Vadå funkar inte? Gå och plocka istället för att gnälla.
- Du förstår inte, vi bor ihop och känner varandra väldigt bra.
- Att bo ihop är bra och att ni känner varandra kan väl knappast ses som negativt?
- Jo, hon vet att jag är byggarbetare.
- Det är en svår sak att dölja. Saken är den att det inte finns någon anledning att göra det.
- Jo, för vi är inte tillsammans och hon hade en date med en snubbe förra veckan.
- Jag förstår inte. Vad har det med byggandet att göra?
- Killen hon träffade är från Wallenberg-släkten.
- Wallenbergare? Vad har han som är så coolt?
- Jag betalar halva hyran tillsammans med den här tjejen. Han skulle kunna köpa hela fastigheten.
- Ja, låt honom göra det. Vad har det med dina känslor att göra? Gillar hon honom?
- Näe, han var tydligen urtråkig, men han har pengar.
- Är den här tjejen totalt dum i huvudet? Ser hon upp till folk på grund av pengar?
- Näe, men han kan ju göra henne lycklig.
- Med sina pengar? Ryck upp dig och fortsätt betala halva hyran med tjejen. Din plats i samhället är inte att plocka smulor från överklassen. Eller vad tycker du?
- Nja, näe...
- Har du någonting att erbjuda förutom pengar?
- Ja, det sk....
- Tyst, bra. Då förtjänar du kanske henne mer. Gå och köp en ask choklad och vinn hennes hjärta.
- Det kommer bli svårt.
- Det var svårt att genomföra den kubanska revolutionen också. Gå nu, sluta känna skam över att vara en arbetare och visa varför du är mer än ett inneboende. Förresten så är det en nackdel att vara just wallenbergare. Jag skulle tippa på att en klar majoritet ogillar storkapital som samlas kring en utsugarfamilj.
- Det är ju sant. Du, jag måste gå. Jag ska vinna detta.

Den knutna näven i luften var nog en tacksamhetsgest. Oväntat med tanke på mitt sällskaps sympatier för alla möjliga högerpartier under tidigare år.
Jag gick hem. Kapitalism och ägandeförhållanden är ett problem och det visste jag även tidigare. Men varje gång man ser en människa krossas av komplex på grund av sin klasstillhörighet är det lika smärtsamt.
Denna gång lyckades medvetandegörandet skapa både ett starkare självförtroende, men även en politisk upplysning för min gamle vän. Jag gick vidare hem, med ett leende som inte visste gränser.

PLS på SvenskaFans.com

2008-12-16T01:13:00.003+01:00

Som ni kanske redan vet var det Partigiani Livornesi Scandinavia som startade upp Livorno-sektionen på Svenskafans.com en gång i tiden. Så har det varit fram tills nyligen, då redaktionerna avlöst varandra och sporadiska inhopp inte blivit mer än temporära lösningar. I och med utflyttningar och brist på tid har den senaste redaktionen helt enkelt tagit en paus på obestämd tid.

SvenskaFans-sidan är den nyhetskanal för PLS som främst har riktat in sig på rapporteringar kring laget, medan bloggen här är av mer blandad karaktär, med mycket mer politik naturligtvis. Nu har fotbollssidan inte uppdaterats på länge och det svenska folket hungrar efter nyheter från Serie B:s socialistiska fanbärare. Nåja, vi är kanske inte störst, men definitivt skönast. Därför är det en god nyhet att en ny redaktion är på gång som åter ska styra upp Livorno-sidan inom kort och komplettera bloggens innehåll med nyheter från Armando Picchi. Det är vår tidiga julklapp till er.

Efter Salem

2008-12-12T12:33:00.004+01:00

Oväntat lite har skrivits om Salem-demonstrationen för dryga veckan sedan. Mycket beror på att det inte funnits smaskiga rubriker att smälla upp om antifascisterna. Eventuella materiella skador tycks vara långt roligare att skriva om än att mötes- och yttrandefriheten med våld inskränkts. Och när detta nu uteblivit finns det inget att rapportera. Därför får vi tacka Motkraft för dess existens.

Med polisens goda hjälp är nazisternas marsch heller inget att tala om. Då de kan vandra fritt på Salems gator, med skydd av (men från vad?) en poliskår som enligt diverse nazistforum innehållit väktare av lagen med en viss förkärlek för att sjunga ramsor tillsammans med extremisterna till höger. Hur fruktansvärt stor skillnad det är i bemötande av vänstergrupper jämfört med högergrupper blev tydligare än någonsin i år. Är det någon samhällsinstitution som lär stå intakt vid ett nazistiskt övertagande lär det väl vara p... aja, vi behöver inte skriva ut det där.

Medierna håller i princip käft. När så kallade vänsterextremister och de nazistiska grupperna går på varandra uppstår en situation där borgarna bara kan vinna. Oavsett vem som visar vilket missnöje från vänster är det gångbart att kategorisera vederbörande grupp som ett hot mot demokratin och som ett vänsterextremt element. Förutom att det blir lättare att komma undan med godtyckliga rättsövergrepp blir det lättare för medier att framställa en så viktig kamp som den antifascistiska som en uppgörelse mellan två extrema gäng. På så sätt har man även säkerställt att en vanlig svensson inte ska tro på skrönor om att nazismen är ett problem eller att det faktiskt finns aktivister till vänster om socialdemokraterna som inte slår sönder halva stan för att protestera.

Det finns dock undantag rörande denna apati. Åsa Linderborg gör som vanligt grovjobbet för att på något sätt förskjuta den dagliga debatten till att gälla verkliga faror och för att visa mångas hycklande inställning till de nazistiska krafternas oblyga och växande inflytande.
Denna text som Åsa skrivit gör både henne och den breda antifascismen rättvisa. Det återstår att se när Linderborg blir kallad för AFA-anhängare. Oddsen är låga på att någon från Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet vräker ut sig något i den stilen, trots tydligheten i det länkade debattinlägget. Sverige 2008, helt enkelt.

PLS med stil

2008-12-10T18:06:00.003+01:00

Ja, vi lyxar alltså till vintermodet med lite fett coola tygmärken. När ni inte riktigt vet vilka ni ska hålla i handen när det blåser kraftiga högervindar på läktare och i samhället är det viktigt för oss att vara synliga och ge våra vänner den trygghet och kamratanda som bara PLS kan bjuda på. Håll därför utkik efter PLS-tygmärken som sitter på alla möjliga sköna profiler nuförtiden.

Vad ska jag ha ett tygmärke till?
Kom igen, använd fantasin. Fräscha upp din annars så tråkiga och poppiga tygpåse eller visa att din combatjacka faktiskt kan bli tyngre än den redan är. Motivet funkar för modsare, suedeheads, skinheads, poppare, vanligt folk som hatar subkulturer, ultras, mammor, ex-partisaner och sätter er garanterat i respekt när ni susar förbi brats i julhandeln.

Säg som det är då

2008-12-09T10:50:00.004+01:00

Några gillar det mer än andra. De som har en viss fetisch kör mer än gärna över resten av befolkningen på grund av hungern efter ännu mer.

Ytligt? Inte tillräckligt djupt? Sant, förvisso. Anledningen är att man blir fett trött på att höra om det varje dag. Men samtidigt lite optimistisk och skadeglad såhär i kristider.

I dagarna kommer lite mentalitetsbilder på PLS' senaste produkt. Håll utkik. Eller förresten, ni som varit ute på gatorna har kanske redan sett det. Ses.

Livorno - Salernitana 3-0

2008-12-07T12:52:00.002+01:00

ÄNTLIGEN.

1-0 - Tavano 21'
2-0 - Candreva 68'
3-0 - Diamanti 90'

Johan Persson om polisens ingripande i Salem

2008-12-07T10:06:00.003+01:00

Vänsterpartiets Johan Persson sammanfattar situationen bra för de personer som nekades sin rätt att demonstrera och uttrycka sin åsikt om nazismen tillsammans med de som redan var i Salem centrum. Detta är alltså en skildring av händelserna för de hundratals antifascister som blev kvar vid Rönninge station för att sedan bli tvingade iväg, allt i sällskap med polisvåld och repression.

När jag kommer hem läser jag på SvD:s hemsida att polisens talesman hävdar att ingen tvingades på tåget mot Sollentuna, trots att jag med egna ögon sett människor misshandlas och trängas in på tåget av sadistiska råskinn med batong och uniform. Dagens Konflikt rapporterar om hur polisen svikit vartenda löfte man gett Nätverket mot rasism. I Dagens Nyheter skriver företrädare för alla partier utom Vänsterpartiet i Salem att den ”ohämmade demonstrationsfriheten” bör stoppas.

Panik i St. Pauli 1982

2008-12-05T00:18:00.000+01:00

En turkisk man med vänsteråsikter går runt i Hamburg utan någon större kunskap om stadens kulturliv. Det är en dag med promenadvänligt väder 1982 och vår huvudperson bestämmer sig för att gå ut och utforska vad Hamburg har att erbjuda. Reeperbahn faller inte alla i smaken, men området St. Pauli är ändå något som måste upplevas.

Detta var på den tid då Millerntor-Stadion hette Wilhelm-Koch-Stadion. Den progressive vet inte om att denna arena är mäktiga FC St. Paulis hemmaplan. Faktum är att han inte är särskilt bekant med klubben överhuvudtaget. Efter diverse skivköp och ett par öl är det klart att det blir obehagligt. Hundratals, ja kanske uppemot tusentalet, galna tyskar som är segerrusiga efter FC St Paulis seger mot några okända antagonister tar över gatorna. Bruna kläder, bruna flaggor, överdrivna alkoholintag och några frekventa mentalitetsutlopp senare lägger vår turkiske man benen på ryggen.

Klart han gör det. Han tar sig snabbt till sitt hotell och känner att andra världskrigets anda verkligen lever kvar. Denna enorma folkmassa måste ha varit ute i något politiskt syfte. Kanske tror turken att det var så eftersom han själv gärna lyfter fram det politiska i tillvaron. Brunt är en färg som ligger nazister varmt om hjärtat, så saken är klar. Det var en bedrift att komma undan denna blodtörstande nazistsamling med både heder och hälsa i behåll.

Några timmar senare är det ändå dags att pröva vingarna ute på Hamburgs gator igen. En kurdisk vän till turken får höra om denna flock av personer med tvivelaktiga politiska åsikter. Kurden skrattar. Det tycks inte finnas någon hejd. Han skrattar i flera minuter. Ända tills vår turk tycker att bagatelliseringen av detta samhällsproblem nått ovärdiga proportioner.

Invändningen är självklar; "varför skrattar du åt detta? Jag hade säkert fått en flaska eller två krossade mot min skalle om jag inte sprungit åt motsatt håll". Det den i Hamburg boende kurden visste var att FC St. Pauli, vänsterns och antifascismens kultlag nummer ett i Tyskland hade haft en hemmamatch och att turken helt enkelt missförstått poängen med den bruna färgen.

Än idag är FC St. Paulis bruna dräkter en symbol för motståndet mot rasism på läktarna och vår turkiske vän är naturligtvis klokare idag. Så klok att hans favoritlag faktiskt är FC St. Pauli.
Så har det varit sedan 1982.

Internationalen spelad med saz

2008-12-04T12:45:00.007+01:00

Sekvensen är hämtad från den utsökta turkiska filmen Beynelmilel som beskriver 1980-juntans repression i Turkiet på ett dokumenterande, men samtidigt humoristiskt sätt. Den klassiska Internationalen har i denna film en framträdande roll, vilket klippet avslöjar mer än väl.
Se filmen, skratta och gråt med i slutet.

PLS i Salem

2008-12-04T11:34:00.008+01:00

Nätverket mot rasism anordnar en demonstration för att visa missnöje med nazisternas senare samling i Salem den sjätte december, som många redan vet. Denna demonstration samlas i Salem centrum klockan 12.

Sedan nazisterna gjort en tradition av att utnyttja detta datum för att sprida sina åsikter har motdemonstrationer anordnats, och varje år har ansenliga mängder PLS-are varit på plats för att visa att vi inte accepterar en våldsideologi som både teoretiskt och praktiskt gör livet surt för så många.

Den senaste tidens fega och sinnessjuka attacker mot barnfamiljer, kulturhus och andra aktivister har bidragit till att PLS nu för första gången officiellt deltar i Salem-demonstrationen mot nazism. I dessa uppenbart hårda tider finns det inte längre någon anledning att samlas utan grupptillhörighet eftersom denna demonstration är den viktigaste på mycket länge i Salem-sammanhang. Att vi har större stöd för samlingen än den skara PLS-are som kommer dyka upp gör vår officiella närvaro än mer självklar.

Ut på gatorna och visa lite antifascistisk mentalitet. Alla allmänna utrymmen där folkmordsideologier yttrar sig är en ny front som vi måste försvara. Släpp fördomarna om hur Salem-demonstrationerna går till, ta en kaffe där, vädra lite missnöje och förlora din Salem-oskuld.

Vi närvarar naturligtvis bara i själva demonstrationen. Eventuella invändningar om kravallromantik undanbedes med tanke på uppslutningens karaktär (vanlig demo, stillastående dessutom) och vår uttalade ovilja att uppsöka någon fysisk konfrontation. Ses där.

Efterlyst om nazistattacken

2008-12-04T00:09:00.002+01:00

Aftonbladet skriver också om nazistaktionen.
Ali Esbati sätter eländet i ett sammanhang.

Nazister försökte mörda fackligt aktiva och deras barn

2008-12-03T20:30:00.001+01:00

Denna text är hämtad från sac.se

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.
Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.
Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.
– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.
I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.
– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.
Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.
Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.
För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.
Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.
Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.
Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.
– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.
På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.
Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.
SAC:s Arbetsutskott 2008-12-02

Åtta döda för åtta år?

2008-12-02T01:27:00.005+01:00

Någon djupare genomgång av höstens stora läktarföljetång behövs knappast, men en snabb genomgång kan vara på sin plats. Tidigare under säsongen spelade hemmalaget Atletico Madrid mot Olympique Marseille i en Champions League-match där ogenerat övervåld fick ett ansikte när ordningsmakten bokstavligt talat slog bortafansen sönder och samman. Mitt i detta kaos blev Marseille-profilen Santos Mirasierra gripen, trots vittnesmål om att denne inte gjorde annat än att försöka reda ut situationen som bevisligen försvårades av alla andra än den skara ultras som Marseille lyckats locka till matchen.

Detta är anledningen till en våg av protester som synts i många delar av Europa under hösten. Santos har suttit i häkte och väntat på mer konkret information om vad han är misstänkt för och hur länge han får sitta kvar. Under tiden har solidaritetsarbetet för att försöka få Santos frigiven visat att stödet för den antirasistiske aktivisten är stort. Nu när det uppdagats att Santos Mirasierra riskerar uppemot åtta år i fängelse har hotbrev skickats till Atletico Madrid. Budskapet är enkelt; "om Santos får åtta år ska vi döda åtta Atletico-anhängare".

Grupp D i Champions League avslutas med returmatchen i detta hatmöte, nu med Marseille som hemmalag. Och allt vore så mycket mindre komplicerat om Santos slapp detta elände.

FRIHET FÖR SANTOS MIRASIERRA

---

Sportbladet om Santos' fall.
FARE om Santos, tillsammans med en protestuppmaning.

Change

2008-12-02T00:22:00.000+01:00

Vi var en del som varnade för att helt köpa CHANGE- och YES WE CAN-konceptet. Sakta men säkert börjar bitarna falla på plats i den nya administrationen och Obamas nomineringar lämnar mycket att önska för oss med en önskan om en verkligt progressiv förändring i USA. En kort och kritisk genomgång av nomineringarna har gjorts av Aftonbladets Christopher Holmbäck och vad vi kan konstatera är att mardrömmen redan har börjat.

Min personliga favoritutnämning är den av George Bushs försvarsminister Robert Gates. Bara hans gedigna CIA-bakgrund borde räcka för att vänsterobamaister ska kunna lyckas koppla på ett kritiskt perspektiv, men mitt i all hysteri som ännu inte lagt sig är det nästintill omöjligt. Förutom allt rörande Irak-kriget minns många säkert hans inblandning i den turkiska offensiven mot "terroristmål" i norra Irak tidigare i år. Där har Gates fått en del sympatipoäng för att han försökt att begränsa den turkiska offensiven. Att höga turkiska militärer väntade på besked från Gates och att offensiven genomfördes strax efter godkännandet från den amerikanska utrikesministern verkar färre bry sig om. Ett ja är alltid ett ja, ni vet.

Eller en republikan är alltid en republikan. En förändring är dock inte alltid en förändring. Kom ihåg det.

Fördomstest

2008-11-27T12:31:00.004+01:00

Det är inte särskilt kul att sitta och studera när litteraturen satt i system att smutskasta viktiga hjältar och profiler i den historia som engagerar dig mest. Nåja, jag var tvungen och satte mig därför ner i en universitetsbyggnad, tog på mig blåstället och körde hårt. 50 sidor är inga problem att läsa i intressanta ämnen. Om det inte vore för honom.

Ett bullrigt, störande skratt ekade inte bara i hela byggnaden. De audiala störningsmomenten skakade även på allvar upp mitt inre. Det gick verkligen inte att fortsätta. Som den lugna och sansade man jag är avvaktade jag för att se om skratterroristen skulle ge sig inom några minuter. Med halvminutslånga intervaller fortsatte dock tortyren och nu började även fysiska reaktioner uppenbara sig. Jag ska inte sticka under stol med att det började klia i nävarna, men det fanns inte så mycket att göra. Risken att man blir tagen för en bitter psykopat som inte accepterar andras glädje är stor om man ska be folk lugna ner sig rörande skratt.

Jag utnyttjade läget till att ställa mig själv mot väggen. Jag hade ryggen emot kaoset och höll mig ifrån att blicka bakåt för att urskilja vilken flockmedlem som förpestade mitt liv. Nu hade jag chansen att bygga upp en föreställning om hur han såg ut och därmed testa om mina fördomar skulle besannas. Tre tecken skulle vägleda mig; vad personen skrattade åt, hur personen lät när han skrattade och hans dialekt. Mestadels handlade det om vanliga anekdoter från utekvällar, han lät som Benito Mussolini i skrattform och med en felfri svenska, utan spår av någon särskild dialekt.

Resultat: personen måste ha varit etnisk svensk. Han är antagligen akademiker och heter troligen Niklas eller Per. Han är en glad kille, kanske klassens clown (av den typen som skrattar åt sina egna skämt) och måste ha varit närmare 30 år. Niklas/Per var nog relativt välklädd, kanske med en portfölj i skinn till och med. Säkert nyrakad också. Jag lät föreställning stå fast och bli bekräftad av ytterligare ett vrålskratt. Jag var säker på min sak.

Jag vände mig om och kikade diskret efter ett facit. Där. Ett ljud från helvetet och personen skakade och bokstavligen vred sig i skratt. Obehaget berodde mer på det dystra resultatet av min gissning, snarare än hans ofattbara kroppsspråk.

Facit: invandrarkille med helt vanliga kläder, knappast välklädd. En person som skulle kunna tas för att vara något av en riktig blatte, helt enkelt. Hans skägg gav honom det där perfekta terroristutseendet och han var nog inte mer än 21-22 år. Min gissning efter denna syn skulle placera honom någonstans i Mellanöstern ursprungsmässigt. Kanske var han till och med turk som jag. Alla i hans sällskap såg ut som min fiktiva karaktär Niklas/Per, förutom han själv; källan till mitt lilla experiment.

Mitt testobjekt gick vidare, jag fortsatte att läsa och kände mig som en genomsnittlig vardagsrasist. Kul såhär i Salem-tider.

Solidaritet i snön

2008-11-25T00:38:00.004+01:00

Ibland sker fruktbara möten med främlingar.

- Du, ursäkta. Skulle du kunna göra mig en tjänst?
- Jo, lätt. Men bara om du säger vilket parti du röstade på i det senaste valet.
- Eh, alltså.. menar du...
- Näe, jag skojade bara, typ. Vad ska göras?
- Min bil har fastnat i snön, kan du putta på lite?
- Javisst.

Eftersom en vanlig hederlig högermittenpolitisk person knappast skulle fästa någon som helst vikt vid, och än mindre nämna något om politik, i liknande sammanhang är det högst troligt att mannen som behövde hjälp blir förvirrad och placerar dig antingen längre ut till höger eller till vänster på den politiska skalan.
När man är blatte går ju alternativ ett bort. Kvar finns en visad och praktiserad solidaritet som mannen i nöd vet kommer från vänster.
Och detta utan att man ens blev tagen för agitator!

Lämna oss ifred

2008-11-23T18:56:00.003+01:00

Det känns ju helt logiskt att försöka locka PLS-are med bland andra högerhetsare som Carl Bildt och Anders Fogh Rasmussen.

Tråkiga, tråkiga Livorno

2008-11-23T15:37:00.002+01:00

Två 0-0-matcher i rad, mot Treviso och Parma.
Ni kan glömma matchvideos.

Tincho hälsar

2008-11-19T01:16:00.005+01:00

Klockan 11 tog vardagsproletären de sista kliven in till sin skola. Skönt, det har blivit så kallt i Stockholm på sistone. Jag har inte några lektioner, istället ska man ägna sig åt att berika den svenska kulturen, detta ska göras under kontrollerade former i musiksalen. När jag kommer in slås jag av den brutalt höga medelåldern bland de som står i entrén.

"Äh, det är nog bara några ol' school maddafuckz som kommit för att se sin gamla skola igen", tänker jag utan att ta större notis. Tiden i musiksalen går ut på att spela fransk elektro alldeles för högt. Det var roligt ett stund, men efter en tag kändes det ganska monotont när folk gång på gång kom och klagade.

Jag beslutar mig för att sluta berika det svenska kulturlivet och bege mig hemåt istället. På vägen ut ser jag det. Vid ingången är en affisch uppsatt på anslagstavlan. "Seminarium om kommunismens brott pågår i aulan". Kommunismens brott, där ser man. Senast igår var det någon shunno som baxade mitt mervärde. Det var inte kommunisterna, bre. Spritpennan dyker upp, under två sekunder drunknar affischen i politisk kreativitet.
"Seminarium om kommunismens brott pågår i aulan. Och kapitalismens brott pågår överallt".

Vicenza-Livorno 0-1

2008-11-11T19:48:00.002+01:00

1 Grosseto 13 7 3 3 26-18 24
2 Empoli 13 7 3 3 18-12 24
3 Sassuolo 13 7 2 4 20-12 23
4 Livorno 13 5 7 1 19-11 22
5 Bari 13 5 6 2 13-11 21

Welcome to the New World Order

2008-11-08T05:19:00.009+01:00

Vi som gillar olika former av sport och samtidigt är samhällsengagerade brukar kunna peka på att många olika delar av idrotten gärna avspeglar vardagen. Läktare kan ge oss indikationer om klubbars socioekonomiska tillhörighet/historia och uteslutande av medverkande landslag i olika tävlingar kan rentav vara en direkt bekräftelse av den världspolitiska maktbalansen.

Idrott och sport hör tydligen inte ihop. Hur förklarar ni då det självklara, att samma människofientliga kapitalism som skördar offer i arbetsrelaterade dödsfall visar sitt ansikte även inom sporten? Den här gången är det NHL-klubben New York Rangers som hävdar sin rätt att kunna kompensera förlusten av ett draftval. Anledningen till att man inte kan tillgodogöra sig draftförmånen är en 19-årings tragiska dödsfall. Från den länkade artikeln:

Vi försöker inte tjäna på en tragedi, men det hade inte varit någon tvekan om
Rangers har rätt till kompensation om Tjerepanov hade återupplivats, överlevt
incidenten och låg i respirator, säger Rangers assistant general manager Cam
Hope enligt ESPN.

Det råder säkert inga tvivel om att New York Rangers har rätt till denna kompensation, men det oroväckande är ju snarare fixeringen vid att ständigt bota ekonomiska inkomstbortfall som om det vore världens mest naturliga sak att spelare dör till höger och vänster. Det finns alltid nya pigga krafter som kan ersätta det uppstådda utrymmet!
Att då hänvisa till lagrum i ett NHL-avtal kan kännas fruktansvärt cyniskt, men idrotten avspeglar ju som sagt ofta vardagen.

Superrasister överallt

2008-11-07T19:19:00.007+01:00

Tydligen finns det olika tolkningar kring Berlusconis uttalande som vi skrev om tidigare under kvällen. Aftonbladets politiske chefredaktör Helle Klein, som förtjänar all respekt för sin i övrigt socialistiska hållning, håller inte med och har häpnat och är förfärad över Silvios utspel. Även om presskonferensen naturligtvis är fruktbar att sätta i sitt rätta sammanhang, Italiens radikala högervridning till fascisternas stora glädje, så blir jag som vänstersympatisör och svartskalle själv fundersam när jag läser det korta inlägget.

För det första har Berlusconi (troligen omedvetet) råkat blotta delar av olika sanningar. För det andra så tycks Helle Klein inte koppla framträdandets kontroversiella natur till att Berlusconi faktiskt styr över ett land som har problem med rasism, inte minst inom det egna regeringssamarbetet. Slutligen gör hon det klassiska misstaget att vräka ur sig rasistanklagelser oavsett kontext eller debattvärde i uttalandet.

Det korta utrymme Helle Klein avvarat för Berlusconi hade kunnat delas i två partier; en del om varför Berlusconi blev rasistisk efter presskonferensen och en annan om huruvida Aftonbladets rubrik om "Berlusconis rasistiska påhopp" gynnar antirasismen i Italien eller ej. Risken finns att de långt större problemen i landet utanför detta citat kommer att gå obemärkt förbi om vi fokuserar för mycket på enskilda uttalanden av en pajas till premiärminister.

Berlusconi och kejsarens nya kläder

2008-11-07T17:14:00.006+01:00

Italiens premiärminister och parlamentariska mafioso Silvio Berlusconi har tydligen kommenterat utgången i det amerikanska valet. Kritikerna är många efter uttalandet, men att citeringarna blottar en del sanningar är ändå viktigt att anmärka. Detta trots att undertecknad inte har mycket till övers för högerpopulister, rasistkramare eller korrumperade personer i samhällstoppen. Från Dagens Nyheter:

Berlusconis kommentar kom när han spekulerade om Rysslands kontakter med USA
sedan Obama nu valts till president. Både Rysslands president, Dmitrij Medvedev
och Barack Obama är relativt unga, 43 respektive 47 år: "Jag ser inga problem
för Medvedev att etablera goda relationer med Obama som också är snygg, ung och
solbränd så han har alla kvaliteter som behövs för att komma överens," sa
Berlusconi enligt den italienska nyhetsbyrån Ansa.

Jaha, Berlusconi är ytlig och skanderar inte CHANGE! eller YES WE CAN! Men när demokratibegreppet redan urholkats och tiden sedan länge varit inne för att även tömma politiska kampanjer på dess innehåll genom att enbart retoriskt vidröra ämnen som solidaritet och fred kan man inte göra annat än förundras över Berlusconis insikt. Mannen har helt enkelt gett ledtrådar om vad politik, och kanske framförallt den amerikanska valkampanjen har handlat om. Demokrati? Knappast. Fred? Nej, inte riktigt. Rejält progressiv beskattning? Lite, lite, men inte tillräckligt. Masspsykos och pr-trick? Bingo. Vad annat än detta har Berlusconi egentligen pekat ut? Och stämmer inte det han säger?

De senaste dagarna har oroat mig. Verkligt vettiga personer har över en natt börjat upprepa väckelseropen, CHANGE! eller YES WE CAN! exempelvis. Det kritiska perspektivet och mer insiktsfulla debattörers farhågor om framtida attacker mot Pakistan eller en intensifiering av det misslyckade kriget mot terrorismen i till exempel Afghanistan, samtidigt som Irak inte lämnas fritt verkar inte störa sektmedlemmarnas segerrus.

Även om konflikter i sig inte nödvändigtvis behöver vara ett problem, ty dessa för historien framåt i olika kontexter, kommer masspsykosen eventuellt innebära att vi väljer att blunda för problem som skapas av Den Snygge och hans administration. Den snyggaste presidenten från förr, John F. Kennedy var ju inte helt god om ni minns. Det nödvändiga förspelet till Vietnam-kriget regisserades väl, bland annat. Den gode och något naive Jimmy Carter då? Statskupper i mängder... Vi minns Latinamerika och Turkiet, samt den fortsatta hjälpen till massmördaren Suharto i Indonesien. Eller charmige Bill Clinton? Kom igen, jag heter inte Lewinsky i efternamn. Jag är svårflörtad när det gäller män (inte enbart på grund av min heterosexualitet) som är medskyldiga till dödandet av hundratusentals irakier, för att snabbt vidröra vid ett viktigt ämne.

Beröm ska naturligtvis delas ut, men endast där det förtjänas. Vi lär få en rad olika situationer att ta ställning till de närmaste fyra åren. Tills vidare kan vi dock vara säkra på en sak, trots det viktiga inlägget i debatten av premiärministern i Italien; Berlusconi - pezzo di merda.

Briljant samling för din intellektuella vapenarsenal

2008-11-06T16:28:00.005+01:00

Alla har vi favoriter bland dagens debattörer. Ali Esbati och Jan Guillou i Sverige eller John Pilger och Tariq Ali på den globala arenan levererar sällan icke funktionella inlägg i aktualiteter. En del får oss att skratta, andra att känna oss sugna på att konfrontera första bästa liberal i en het debatt. Men en offentlig vänsterintellektuell känns ändå mer jordnära än andra, inte minst tack vare den hyllade boken Mig äger ingen. Nu är Åsa Linderborg här med en samling av texter, Håll med eller håll käft, från de senaste åren i olika ämnen som dumt nog av vissa inskränks till att bara beröra "kulturdebatt". I själva verket serveras vi med reflektioner och fakta i alla möjliga och omöjliga ämnen som utmanar en rad allmänt vedertagna sanningar (läs den härskande hegemonin).

Det slås mot höger, nyanseras åt vänster, feminism görs användbart på debattsidorna för den klassmedvetne, historia skrivs om (och rätt!) och det intellektuella klimatet känns plötsligt relativt hoppingivande trots all repression och bombliberalism. En starkt bidragande orsak till detta är Åsa Linderborgs vassa penna som vi nu får chansen att lära känna närmare eller minnas tydligare, smakfullt samlad med ett bra urval i pocketform.

De medborgare som inte tar tillfället i akt och köper, lånar eller snor denna bok kan känna sig rånade på nödvändiga perspektiv i många viktiga samhällsdebatter. Vi bör inte avhålla oss från att lära oss att ta del i nya antagonismer, så att läsningen särskilt passar alla socialister med självaktning behöver jag knappast tillägga.

En mall för att bevaka internationell politik från höger

2008-11-01T14:32:00.005+01:00

Vad gör man när Hugo Chavez ändrar licensavtalet för en kanal som stödde statskuppen 2002? Man protesterar, talar om en utvecklad diktatur, kräver internationella insatser för att förhindra den fasansfulla utvecklingen och likställer den folkvalde ledaren med Stalin.

Vad gör man när en västvänlig regering ligger bakom en stängning av elva kanaler? Sitter ganska tyst, tycker att EU förändrat landet i precis rätt riktning och anser att maktkampen mellan mediamogulen Aydin Dogan och premiärministern Recep Tayyip Erdogan lär lösas inom ramarna för den rättsstat Turkiet är eller åtminstone kommer att bli snart.

---

Under tiden oroas medborgare över att RTÜK används som ett politiskt medel. Förutom de senaste årens övergång från någorlunda öppenhet inför alkohol och sensuella inslag till en islamkonservativ förändring i tv-innehållet är de förra vännerna Dogans och Tayyip Erdogans stormiga relation det stora orosmolnet för oss som gillar fria massmedier.

Obligatorisk läsning om 1968

2008-11-01T13:16:00.008+01:00

Studentkåren i Stockholm och Paris-revolter i all ära, men den mest intressanta läsningen om 68-vågen handlar om de turkiska vänsterströmningarna kring samma tid. I Turkish Daily News levererar Safak Timur en artikelserie i sex delar. Detta är en fantastisk redogörelse över den progressiva kraft som fanns i Turkiet vid den tiden, med intervjuer och historiska nedslag av högsta (för lägsta) klass.

Kämpen Deniz Gezmis är åter i fokus, och slutgiltiga socialitiska tolkningar om hans liv och kamp i THKO görs av bland andra den gamle 68-kämpen Ertugrul Kürkcü. Att detta är viktigt behöver knappast påpekas med tanke på somliga vänstergruppers flirt och samarbete med nationalistiska krafter i Turkiet. Den före detta maoisten och ledaren för Arbetarpartiet Dogu Perincek får sig en nödvändig känga i sammanhanget på grund av sin sammanblandning av nationalism och socialism; ett problem som skapar en polarisering och chauvinism som inte är värdig vänstern.

“Those who found the opportunity to play significant roles in 1968, or were
perceived as such by the people, currently have withdrawn into Ergenekon
nationalism. They are 60 years old today, but they are backward from the point
where Gezmiş stood in 1972. How can one claim to be from the 1968 generation but
at the same time wave the Turkish flag against the Kurds? Those people have
become something else.”

Förutom den utsökta historiska dokumentationen gör Timur en insats i att förklara de nuvarande vänsterrörelsens politiska situation. Läsarna introduceras bland annat för Ufuk Uras, den första turkiska socialisten i parlamentet sedan det gamla Türkiye Isci Partisis (TIP, som ej har något att göra med Perinceks nationalister) framgångar på 60-talet.
Den enorma spännvidd som artiklarna har, tillsammans med ett nödvändigt djup, gör texten till den viktigaste om Turkiet på mycket, mycket länge.

Samtal i Turkiet, augusti 2007

2008-11-01T12:02:00.002+01:00

- Du är ju svensk. Vad tror du om Linderoth i Galatasaray?
- Ingenting. Galatasaray har värvat massor av innermittfältare de senaste åren utan att hitta rätt. Och mer fel än Linderoth kunde det knappast bli. Om han ens kan motbevisa sin invaliditet kommer hans kvalitet ändå inte märkas. Han har ingen.
- Är du allvarlig? Han har verkat lovande och är ordinarie i det svenska landslaget.
- Jag är allvarlig. Ska Galatasaray vinna ligan kommer det vara någon ung turkisk spelare som räddar laget efter att ha tagit ansvar på grund av Linderoths skador eller dåliga form. Min gissning är Mehmet Güven eller Mehmet Topal.
- Vi får se. Vi tar hem guldet och Linderoth blir en nyckelspelare. Då vill jag se dig.

Det har nu gått lite mer än ett år nu. Linderoth är inte önskad i Galatasaray, laget tog trots skadorna på "stjärnförvärvet" ligaguldet 2007/2008 och Mehmet Topal växte till en nyckelspelare, både i klubblaget och på internationell nivå i EM 2008.

Tre av tre rätt.

"Leve TKP"

2008-10-31T12:49:00.003+01:00

“When they ask me if I am going to save the country, I say yes. Yes, I am going to save the country,” said Erdem Yalçın, a university student at Istanbul Technical University, and a member of Turkish Communist Party, or TKP.

Hyllning till Türkiye Komünist Partisi (TKP). Funnen i Beyoglu, Istanbul.

"You want anarchy!"

2008-10-28T19:12:00.001+01:00

Livorno-Rimini 2-1

2008-10-27T22:07:00.000+01:00

Palestine on the pitch

2008-10-27T19:04:00.004+01:00

Den 26 oktober hade de Palestinska folket för första gången på tio år chansen att se sitt landslag spela en hemmamatch i fotboll. En vänskapsmatch mot Jordaniens landslag som ett tack för att man tidigare använt just Jordanien som sin hemmaplan i internationella matcher. Matchen slutade 1-1 och det första målet från palestinierna gjordes i den sjunde matchminuten och hela den ny byggda Faisal Husseini-stadion fylldes av ett dånande jubel, inte bara en glädjeyttring för fotbollslagets framgång utan också ett jubel för det palestinska folket och deras outtröttliga kamp mot den väldiga israeliska ockupationsmakten. Israel hindrade sex av spelarna att deltaga i denna historiska match då dessa inte kunde ta sig igenom den blockerade Gazaremsan.

Detta är den verklighet som har drabbat det palestinska folket ändå sedan ockupationens början, och har hela tiden vuxit i kraft och räckvid. Också många av det palestinska landslagets träningar har fått ställas in då spelarna inte kommer igenom de israeliska vägspärrarna på det ockuperade västbanken. Vi inom Partigiani Livornesi Scandinavia önskar det palestinska landslaget all lycka i framtida matcher och framför allt det modiga folket som rest sig mot ockupanten och slår tillbaka!

Vi väntar alla på en lång och hård intifada i fotbollens tecken.

// Isak

Carsi?

2008-10-27T12:31:00.003+01:00

Ett hyfsat snyggt anarkistiskt "A" i stadsdelen Besiktas, Istanbul. Då områdets stolthet i den turkiska ligan, Besiktas Jimnastik Kulübü, har en trogen skara supportrar i den vänstervridna ultrasgruppen Carsi är det mycket troligt att en person därifrån har smyckat affärsområdet med denna målning.

Derdiyoklar - det perfekta mötet mellan öst och väst

2008-10-25T20:10:00.003+02:00

Som en blandning mellan turkisk folkmusik och The Doors.
Den lilla flickan som inte välkomnas på scen.
Att spela synth med tänderna.
Lira gitarr med fötterna (Diego Maradona goes Jimi Hendix)
Gitarrkonsterna.
Dansstegen.
Melodierna.
Scenkläderna.
Genialt.